Fortfarande inte så mycket som en skymt av missen... det är nu över en månad sedan han försvann hemmifrån och jag har mer eller mindre givit upp hoppet.

Det känns så overkligt, han kom till mig när han var just runt ett år och hade bott själv i en ladugård i någon månad eftersom hans familj hade flyttat till lägenhet flera våningar upp och tyckte att det var fel mot honom att  ta ifrån honom utevistelserna...

Han har varit med om det mesta, varit i slagsmål mer än jag vill minnas och öronen och pälsen var väl knappast i bästa kvalitet när han försvann, men han var verkligen kungen av Ålidhem, även om han var till åren kommen.

Jag tror jag använt mer sårtvätt och kompresser på katten genom åren än jag använt på mina barn och då har jag ändå tre söner som är ofantligt olycksbenägna.. ;)

Hoppet är det sista som överger människan säger dom... och nu hänger det verkligen i en skör spindeltråd...