Dejtandet går vidare, varannan vecka är P inte tillgänglig mer än via sms då han är pappa på heltid och varannan vecka är det upp till hans kropp om vi kan ses eller inte...

Att dejta någon med utmattningsproblematik där hans kropp och då framförallt leder lägger ner av och till är ett tålamodsprövande projekt..

Planerade träffar kan ställas in på kort varsel om han blir trött eller har ont.. det finns inget jag kan göra för att underlätta för honom och han har inte ork att vara social när han mår dåligt.. Men samtidigt så orkar han iaf upprätthålla en sms-konversation, han skriver vackra saker och vi får väldigt mycket sagt som det sällan finns tid till när vi ses..

Jag har sen ett tag tillbaka insett att jag är hopplöst, oåterkalleligen och totalt förälskad i den här trasiga individen och trots att vi ses alldeles för sällan så är varje möte, varje träff, varje gång jag får vara i hans armar så värt det.. 

Jag vet dock inte var jag har honom på det känslomässiga planet, ska jag se till vad han skriver så är han på samma ställe eller iaf på väg dit, men jag tror också att han inte är den som utelämnar sig själv och sina känslor utan att dels vara väldigt säker på dem och även väldigt säker på att hans partner inte kommer att såra honom.. kanske är det så att han inte är helt läkt sen skilsmässan ännu heller..

oavsett vilket så fortsätter jag att träna mitt tålamod, att inte ta återbud personligt och att njuta av vad vi har istället. Sen går det inte att sticka under stol med att vissa dar är det lättare än andra.. och att jag lever lite på lånad tid..

Januari kommer att förbli den skitmånad det alltid har varit.. från sista dagarna i December och i princip hela januari kommer vi inte att kunna ses på grund av barn och jobb och jobbresor för hans del.. Men då Januari iaf är världens sämsta månad så kan det lika gärna fortsätta vara det ..

/A glad, ledsen, kär och med en liten klump ångest..