Sitter här i min självvalda ensamhet och är bitter och trött...

Jag är för första gången på 15 år singel. Tyck för allt i världen inte synd om mig, det är mitt val och bara mitt val. Anledningarna är många och tillsammans bildar de en stor hög av "jag vill verkligen inte leva så här längre".

Så anledningen till bitterheten är att jag kommer inte vidare, exet bor av flera anledningar kvar ännu, han har fått ny lägenhet men om de som har lägenheten inte flyttar i förtid( som de lovat och helst vill) så kommer han att bo kvar tills i augusti vilket kommer att driva mig till vansinne.

Jag vill gå vidare med mitt liv, jag vill städa bort och ställa i ordning som jag vill ha det, jag vill få köpa min egen bil, skaffa en ny säng och börja leva igen. Men det går inte så länge han bor kvar, så länge han inte står för sina egna kostnader, så länge han förväntar sig att jag ska sköta hans tvätt och hans disk...

Jag måste få tillbaka mitt liv snart innan jag blir galen.

/U - less på att kompromissa.