Det här börjar kännas som en följetong...

fyra dagar har gått sen min dejt.. Vi har av olika anledningar (fullt naturliga anledningar) inte haft möjlighet att ses igen och nu väntar två veckor när vi verkligen inte kan ses då han är pappa på heltid under de här veckorna.. 

Energin är lika bra, kommunikationen flyter lika fint... Jag saknar möjligheten att ha honom inom armlängdsavstånd så det värker i mig.. 

Samtidigt är jag livrädd och arg på mig själv för att jag kastar mig med huvudet före in i något som inte är definierat för att det känns så bra..

Jag pratade med en av mina bästa vänner och beskrev dejten som topp 5 alla kategorier genom hela livet och gränsfall till topp 3... och då har jag ändå varit gift i 7 år och sambo i 15..  och det är väl just det som gör det hela så jobbigt..

Självkännedomen säger att jag är på god väg att falla som en stormskadad fura i en höststorm för den här mannen och då har vi inte haft tid att ens snudda vid vad vi vill, behöver och ser av någon form av personlig framtid..

Jag får inte göra så här, jag får inte kasta mig med huvudet före in i vad som kan göra hjärtekrossande ont, jag får inte haa upp mitt liv på en person jag pratat med i tre veckor och träffat två gånger, varav en gång var en dejt och andra gången var en arbetsfunktion för honom där han bjöd in mig att vara med och lyssna... 

Jag har inga problem ed att han har barn varannan vecka, det är naturligt med den typen av familjeliv och barn går alltid före allt annat... Jag har inga problem med att han har en annan läggning än hetero, jag har inga problem med något praktiskt...

Däremot har han inte varit singel så länge att han söker nåt seriöst och innan jag träffade honom så var jag överygad om att jag befann mig på samma plats i livet..  och jag vill verkligen inte skrämma bort honom genom at vara för på.. bli klängig då jag avskyr klängighet på alla plan.. lägga mitt nakna hjärta vid hans fötter och hoppas på att han varken stampar på det eller backar och går en annan väg...

Det känns som om jag försöker gå på slak lina utan att ha ett säerhetsnät..

Altariel - betuttad, övertänkande och rädd..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var en sak jag visste sedan innan.. Januari suger härsket fett.. Normalt sett, alltså varje år så dippar jag i Januari.. en sån där "mysig" vinterdepression.. och i år är det samma sak.. jag är less på mörker, snö, kyla och att alla runt omkrin...

Dejtandet går vidare, varannan vecka är P inte tillgänglig mer än via sms då han är pappa på heltid och varannan vecka är det upp till hans kropp om vi kan ses eller inte... Att dejta någon med utmattningsproblematik där hans kropp och då framföral...

I förra inlägget var väntan snart över... Nu har jag och P fått ha halva veckan när han är barnledig.. och vi har verkligen tillbringat alla vaken tid när vi inte arbetat tillsammans.. Från söndag kväll när han dök upp hemma hos mig tills nu.. För ...

Snart har de två veckorna av väntan passerat.. Snart får jag träffa honom igen!! Som han skrev igår så är det lite som att bara barn och vänta på att det ska bli julklappsutdelning..  ja just det, han skrev det, inte jag.. Han ser en framtid, han...

Så här drygt två veckor efter min resa söderut kan den sammanfattas i några enkla meningar...   inte tillräckligt bra på nåt plan för att uppväga avståndet. Trevlligare i text och på telefon än i verkligheten... Valhänt gammpåjk...   Begr...