Inte blev det något eldande på midsommarafton... några ynglingar lade rabarber på min betongring... 

Istället blev jag tillsad att gå på fest sådär en 50-75 meter bort...

Att gå på fest 22:30 och komma hem 04:30 är säkert något som funkar bra för 20-25 åringar... Men jag kan tala om att åldringar som jag har lidit hela dan... inte av baksmälla.. det klarade jag mig ifrån... Men bakismage så nånting och så trött att jag förmodligen hade kunnat sova hela dan... Nu var jag inte så sugen på det.. ville inte sova hela dan när jag ska börja jobba 7 på måndag...

Det får väl räknas som vuxenpoäng det med.. att tänka på "en annan dag" att det kommer en måndag med jobb och att man vill vara lite utsövd då... inte vill ha svårt att somna för att man sovit till mitt i dan...

Så därför blev det en lugn dag framför tvn, lite Munchkin med P1 och hans sambo och som vanligt lite prat med pojkvännen på messengern... En ganska harmonisk dag om det inte vore för att hjärnan går på halvfart och allt jag vill är att sova...

Svensk tradition säger, silllunch, dans kring majstång, grilla, öl, massor av människor blommor i håret och nubbe.. Det är en familjehögtid där man ska umgås och fira ..

Nope säger jag.. Min plan är att sitta i lugn och ro hemma, njuta av lugnet.. äta räkor och rökt lax och dricka bubbel.. När kvällen kommer och det blir kyligare tar jag med mig den stora påsen med ved och drar ut i "parken" och sätter mig och eldar och njuter av lugnet en stund..

Sänder en tacksametens tanke till pojkvännen som kom hit direkt från jobbet igår med en stor "ikeakasse" med ved bara för att jag skulle slippa köpa nåt att elda..

Trodde jag skulle få en vecka till när vi inte hann ses, men han erbjöd sig att komma ner igår.. middag, massor med prat, umgänge, samvaro... och helt plötsligt så är min tillvaro så mycket lättare..

Visserligen hade jaggärna behållit honom här över natten, men det är ju praktiskt omöjligt när hundarna vill ha hem sin husse.. så jag fick nöja mig med 4-5 timmar...

Får se om han är modig nog att bli väldigt officiell nästa fredag.. Bästaste Soffasaken fyller jämna år då och ska firas med middag på Båten och han låter som om han är väldigt sugen på att följa med.. Han skulle bara kolla så att han inte var uppbokad med annat...

Lite skräckblandad förtjusning att introducera honom för mina galna vänner när de kommer i flock sådär och dessutom kommer att ha alkohol i kroppen....

På tal om kanoter... Hur läng är preskriberingstiden på ett förhållande??.. Mitt EX kommer att vara med på sagda fest och min fundering är om det är god ton att tala om i förväg att jag inte kommer att komma ensam eller om närmare tre år är tillräckligt lång tid för att jag inte ska behöva ta någon som helst hänsyn till honom...

Nu var det ett tag sen jag skrev sist... Har just haft en av mina tvillingar på besök... Efter ett femårigt förhållande är han både singel och utan katter och han behövde komma bort ett tag och få lite miljöombyte...

Det har varit trevligt att ha honom här men när han kom lagom tills jag slutade jobba i lördags och åkte nu så var det också en lagom lång visit... JAg äslkar mina barn men har samtidigt ett ganska stort behov av att få vara själv, ladda mina batterier efter en tung vecka på jobbet etc...

Att det sedan var den enda helgen på ett tag och och pojkvännen hade kunnats ses visste jag inte i förväg när jag lovade ongen att komma upp... Nästa helg, den om några dagar har han fullt upp med saker som måste göras och sånt han lovat bort sig till och helgen efter är det midsopmmar och han har lovat sin mor att hon ska slippa fira den ensam så hennes karl dog för ett år sedan...

Jag försår så väl att det inte finns tid för mig, för oss de här helgerna.. Det gör jag visst, men det känns inte lättare för det.. Sen har jag ingen aning om hur han kommer att jobba framöver.. på måndag börjar han nytt jobb, ett jobb där han ska gå skift, ettt jobb där han inte behöver pendla lika långt... ett jobb som gör att han inte kommer att vara här i stan på samma sätt som tidigare när han jobbade här... 

JAg är orolig, jag är osäker, jag hade behövt lite bekräftelse.. förmodligen är jag bara fånig, men det betyder inte att jag kan få stopp på min hjärna som viskar fula saker till mig... Som är rädd att förlora honom...

Jag får uppfinna ett tålamod, vart jag nu ska få det ifrån... Jag måste ta det lugnt och se tiden an... 

Fan så svårt det är...

Kryper i säng för att få gråta en stund i stillhet nu...