Har insett att jag bara skriver här när jag behöver ventilera eller det händer saker i mitt liv som jag behöver processa i mitt eget huvud och därför få ner tankarna på pränt...

Och, nu sitter jag här.. fick ett av få samtal från pojkvännen ikväll... jag tror att på dryga tre år har vi nog inte pratat i telefon mer än 10-15 gånger.. messenger har varit vårt medium... och med tanke på att han ringde för att han ville bryta upp vårt förhållande så får jag väl vara tacksam för att han iaf valde telefon framför messenger.. 

Så, tre år och dryga två månader senare så är jag tydligen snart 50 år och singel...  Fy faaaan.. jag är chockad, ledsen.. förtvivlad rent av.. Men jag är inte arg på honom.. Utifrån hans ståndpunkt om att det är nåt som inte stämmer, nåt som inte är helt som det ska så har han gjort alldeles rätt.. 

JAg kan bara inte få hjärnan att varva ner.. vad har jag gjort som är fel? Har jag varit för på för hans livsstil och behov av egentid... Har jag varit för avståndstagande så han känt sig distanserad då jag bara velat ge honom utrymme.. 

Är jag inte snygg, smal, sexig nog??..

JAg VEEET att det bara är min hjärna som driver mig till vansinne just nu... Men alla tankar och miljarder fler snurrar i skallen just nu och jag kommer inte att vara en bra människa på jobbet imorgon... 

Får se om det här korta inlägget iaf gör att jag kan få sova nåt inatt eller om jag bara kommer att snurra runt och fundera.. 

/Altariel - rödgråten och förtvivlad..