Nån sorts fortsättning på tidigare inlägg kommer här...

och håll i hatten för nu går det undan...

Kemi och promenaddejten resulterade i ytterligare ett möte där jag lite för seen konstaterade att mannen i fråga inte är för mig, jag gjorde misstaget att gå med på en andra dejt utan att ha kollat upp herrn ifråga ordentligt. 

Gör inte den missen, en koll på ratsit sa mig nämligen att det bara finns en sån person i kommunen och att den personen är gift och har två barn. 

Så den typen av drama håller jag mig borta ifrån och någon som inte kan vara ärlig utan lljuger bara för att få något han aldrig skulle fått annars är inget för mig, inte ens som ett oseriöst alternativ..

Så enligt vissa tidigare principer om "bättre kan jag" så vandrade jag glatt vidare.. och ramlade ner i ett kaninhål jag befunnit mig i tidigare...

En hmmmm "gammal bekant" är väl den diplomatiska beskrivningen.. Vi har umgåtts tidigare..Men det rann ut i sanden pga visst avstånd och hans ovilja att komma över till mig... Det var  jag som skulle åka varje gång...  nu är det här 6 år sen och det har hänt saker sen dess och viss utvecklingskurva finns... Men det är inget jag ser som något hållbart, alls.. det är mer gemensamt utnyttjande av varandra.. och då får det vara så..

Nästa tvärsväng i livet låter inte vänta på sig...

På en mer seriös dejtingsida har det varit ganska stilla med aktivitet ett tag.. märkliga människor i ens närhet eller folk från andra änden av Sverige som inte förstår avstånd..

En av de människorna förstod avstånd men fann mig tillräckligt intressant för att strunta i de 80 mil som skiljer oss åt.. 

Han är trevlig, han kan skriva, han tycker om mina bilder och det jag skriver... Han får mig att må bra, jag blir glad i hela kroppen när jag har ett nytt meddelande från honom.. 

Tro mig, jag är inte så korkad att jag släpper alla sunda tankar , jag har rädslan att det bara är önskedrömmar, att vi aldrig träffats och att det kan bli pankaka av det om, och när, vi ses... 

Men idag har vi pratat i telefon... det var tänkt som ett kortare samtal bara för att få den biten ur världen då jag har en viss fobi mot telefoner och att prata med någon jag inte känner... 

Det blev över en timme i telefonen där jag lyssnat på en trevlig värmlänsk röst...

Så nu sitter jag här och funderar på mitt liv... på att jag riskerar att såra mig gamla bekant rejält även om jag aldrig lovat något annat än möten när det passar oss båda och på lösa boliner...

På att det är alldeles för långt till Sunne, Värmland för att det ska vara helt bekvämt, men jag kan bara inte hålla mig borta ..

På att jag har får få semesterdagar kvar för en roadtrip...  

På att jag hoppas att han vill komma upp hit.. Jag vill verkligen peta på den på riktigt, se honom i verkligheten, känna av kemin och se om jag, eller vi, ska våga nån sorts språng åt nåt håll...

Välkommen till vansinnet som är mitt huvud.. en flock kattungar i en garnaffär har mer ordning än min hjärna just nu..

Som jag skrev förra inlägget så är det mycket nu...

Jag är inte bara kattlös.. Jag är också rätt förvirrad över mannen jag dejtat av och till i dryga två år ... 

Jaghar aldrig ställt några krav på honom då han har haft några ståkiga år med en exfru som inte ville bli exfru, barn som haft stora problem med hälsan och ett kaotiskt jobb.. Det enda jag velat är väl att vi ska vara öppna och kommunikativa med varandra och vad vi vill här i livet...

Vi träffades via nätet men har haft den mesta av vår kommuniktion via sms sen vi träffades IRL första gången.. Vi har vissa mer eller mindre obskyra sociala plattformar gemensamt även om jag inte varit aktiv på en av dessa på ett långt tag.. 

Idag fick jag för mig att jag skulle logga in där, nåt i min mage eller undermedvetna eller nån form av liten ledtråd i förbifarten sa att det var nåt jag behövde kolla upp... 

Dröm om min förvåning när mannen har benämnt någon som han är vän med där som "Älskling" och "mitt livs kärlek".. 

Det svider, visserligen har vi aldrig definierat det vi har haft på något vis (mycket beroende på yttre omständigheter, trodde jag iaf) men kommunikation för i helvete!!!

Jag har från dag ett vetat att han är flersam till sin natur men han har också vetat att det inte är min grej och nån form av kommuniktion nån form av samtal, nån form av "heads up" kan jag tycka att jag är värd trots att vi verkligen inte suttit ihop som siamesiska tvillingar...

En annan intressant aspekt är att vi faktiskt setts och ätit middag för inte allt för länge sedan och där och då fanns det inte en antydan till att han träffat någon han ser som sitt livs kärlek.. Snarare lät han antyda att det skulle finnas mer tid för oss att ses på några veckor.. och det stör mig som fasen..

Jag är inte beredd att spela andra fiolen i ett öppet förhållande, jag är värd mer än att bara vara en lek-kamrat för att jag finns nära till hands och framförallt är jag fasen värd att bemötas med rakhet och ärlighet..

Behöver tid att fundera på det här...

Pojkvännen, jo jag tror han får kallas det nu, kom hit efter jobbet.. En middag med vad som vanligt var en jättebra konversation, samtal i lugn och ro... 

Älskar blicken i de där ögonen när han ser på mig.. blir alldeles varm i hela kroppen.. Tycker om han spefulla humor och hans lite snabba försäkran om att han bara skämtar..

Det där underfundiga leendet när det bara glittar i ögonen.. när ett "typ" kan ha så många meningar..när ett "liks" är en utfyllnad som ändå bär ett budskap...

När han kan ligga nära mig i sängen alldeles som gud skapade honom och bara se mig in i ögonen och låta ett ensamt pekfinger följa konturen av mitt ansikte, lite som för att inte missa en enda detalj utan pränta in varje kurva, varje linje..

När han en timme senare inte kan låta bli att stryka med tummen över min arm.. lägga en hand på min rygg.. ständigt röra som för att försäkra sig om att jag är kvar, att jag inte är på väg någonstans.. 

Den ömsesidiga försäkran om att vi kommer att överleva utan varandra ett tag nu... en extra kyss innan han går.. och en till.. och en till innan en sista blick och han är på väg hem till hundarna så de får mat och motion...

Nu dröjer det minst en vecka, förmodligen två innan jag får träffa honom igen.. tack och lov att jag jobbar i helgen så att tiden går fortare.. tack och lov att det inte är en allvarligare operation.. Med lite tur är han i form för att kunna vara fysiskt aktiv snart.. 

Missförstå mig rätt.. Det är verkligen inte bara för sexet som jag vill träffa honom, långt därifrån.. Mitt hjärta sjunger en munter och ljuv melodi bara jag är i samma rum som honom.. MEN... Men kemin är också magnetisk.. vi kan verkligen inte hålla händerna ifrån varandra när vi ses.. och jag vill inte att operationen ska bli ett misslyckande för att vi inte kunde låta bli.. Då är det bättre att vänta, att längta.. att lida lite..

Egentligen borde det här inlägget döpas till "från halvofficiell till snart där" eller nåt...

Förutom att han jag dejtar talat om för sin mor att jag finns så har han dessutom refererat till sig själv som pojkvän... Det är lite spännande.. Jag hade en liten kortare konferens med två vänner och vi är helt överens om att när ett ord väl är sagt så går det inte att ta tillbaka och att om HAN kallat sig själv för pojkvän så vågar jag också tänka på och kalla honom det...

Världen borde vara rosenröd och bestå av moln av rosa sockervadd... Men det är mest längtan och väntan.. Han har ju varit i Nordnorge och fiskat som jag sagt i tidigare inlägg... så när han kom hem struntade vi i att det är arbetsvecka.. Vi behövde träffas..

Jag åkte med upp till honom i onsdags.. Det blev jättesent innan vi fick middag, men det var det värt... Vi kom i säng i hyfsad tid ändå efter att ha varit ut med hundarna och tittat på norrskenet... Men sova, det dröjde länge.. klockan var över halv två innan vi släckte lampan och somnade...

Tyvärr så har det ju varit ett par rätt stressiga och jobbiga veckor för "min gube" med resa, dåligt med sömn och dessutom en heldag på lasarettet i Lycksele... Så den här helgen behövde han lugn och ro.. vila och ensamhet.. Jag har full förståelse för den saken men jag blev väl inte glad av det..

Däremot känns det skönt att han är ärlig om det.. att han inte går med på att ses även om han inte orkar.. 

Så nu blir det till att vänta tills på måndag innan jag får se honom igen...

Efter det vet jag inte när jag kan träffa honom igen.. Han ska opereras på onsdag för ett bråck i ljumsken.. minst tre veckors sjukskrivning väntar och förmodligen dröjer det innan han är i form för att orka med sällskap...

Nåja, vi har ju tiden för oss... Men oj så jag saknar honom redan... och det lär bara bli värre...

Nu var det som vanligt ett tag sedan jag skrev... funderar fortfarande på hur jag ska kunna bli bättre på att komma ihåg att jag har den här ventilen när jag behöver lufta något, när jag behöver få ner nåt i skrift för att få lite ordning i skallen när det är mycket som snurrar..

Nåja, det där med killar/karlar... eller för att vara exakt en karl... 

JAg har snubblat.. skrapat nosen och totalt och fullkomligt blivit betuttad av en man jag stötte på på en mycket oseriös dejtingsida där de flesta mest bara är ute efter att skaffa sig tillfällig tillfredställelse..

Från den första dagen vi började prata där har det kännts enormt bra. Nu kommer jag säkert att låta som om jag har låga krav, men efter en viss tid i nätdejtingens värld så uppskattar man det lilla här i världen... Någon som kan stava, skriva fullständiga meningar, har förmågan att komma med ett intressant första mejl som gör att man vill svara för att ta reda på vem det är som är så rolig och trevlig...

Det har inte gått en dag sedan vi började prata som vi inte hört av varandra. Från första mejl till första fika var det en knapp vecka... och sen dess är jag fast.. 

Vi har lite samma intressen, jakt, fiske, natur... han har hundar, han hör av sig när han åkt härifrån och hem för att tala om att han kommit hem ordentligt.. utan att jag ber om det.. Han har galen humor.. gillar fantasy, Sci-fi, äventyrsfilm, rolig action och tecknat... Vi har också olika intressen, han gillar inte sport och han flyger RC-plan varje fredag... vi behöver inte sitta ihop vid höften och varje kväll samtalar vi om hur dagen varit...

Han är lite skygg för förhållanden och jag förstår honom, jag är inte ute efter någon ny sambo.. jag trivs med mitt liv och ännu mer med den tid vi har tillsammans.. Men jag har svårt att se mig själv bisatt i en liten by igen.. och svårare ändå att se honom flytta in till en stad... 

Han prata om sommaren, om at plocka svamp till hösten... om mygg.. och samtidigt vet jag att jag är långt ifrån officiell, att ingen av hans vänner vet att jag finns, att han vill att vi tar det lugnt och inte stressar in i något.. Att vi ska ta en dag i taget.. och det gör jag gärna, jag vill inte skrämma bort honom, det är han för bra för.. 

Det enda jag vill är väl att vi på nåt sätt definierar vad vi har.. Att jag någonstan kan gå från karln som jag dejtar till min karl, min pojkvän.. men det är bara att ha tålamod... att sitta lugnt i båten och lita på vad han gör.. Hur han beter sig istället för att förvänta sig ord som i sig är mindre värdefulla än handlingar...