Ibland tror jag att jag aldrig mer kommer att skriva men så kommer det över mig, ett behov av att ventilera.

Mitt liv är bra, jag har ett jobb jag trivs med, kollegor som är underbara, ett schema som är drägligt och bra arbetsuppgifter...

Jag har fortfarande samma pojkvän, det är fortfarande ett steg i taget och igår så togs ett stort steg framåt när han för första gången på två år och nio månader frågade mig om jag inte kunde komma upp till honom.. DET är stort i min värld när man har en pojkvän som inte är så verbal och som tassar försiktigt som fasen runt allt som har med känslor att göra.. så att han frågar mig om vi ska ses är enormt..

Förra gången jag var upp till honom så sa han också att han saknat mig.. och han upprepade det den här helgen.. enormt stora ord för honom...

Nu har vi inte så många steg kvar innan de stora tre orden är på tapeten.. och även om jag tvivilar på att han någonsin kommer att säga det så är jag inte tveksam på att känslorna finns där.. Men han som jag har blivit misshandlad av livet i tidigare förhållanden och då får det ta den tid det tar helt enkelt..

Hade någon frågat mig för 3-4 år sedan hade jag nog inte trott att jag någonsin skulle kunna uppvisa det tålamod jag har i den här frågan, men med denna man är det fortfarande sååå värt det...

Med lite tur dröjer det inte två år till nästa uppdatering...