I förra inlägget var väntan snart över...

Nu har jag och P fått ha halva veckan när han är barnledig.. och vi har verkligen tillbringat alla vaken tid när vi inte arbetat tillsammans.. Från söndag kväll när han dök upp hemma hos mig tills nu.. För övrigt inte bara alla vaken tid utan även varje natt..

Det är så intressant och underbart.. De gånger de senaste åren när jag sovit bredvid någon annan har jag ftast sovit rätt dåligt, vaknat så fort den andra peronen rört sig eller vänt sig men inte nu... Så fort jag hörde P:s andhämtning gå ner och han somnade så slocknade jag som ett ljus.. till och med inatt när vi befunnit oss hemma hos honom, i en för mig helt främmande säng så har jag sovit gott.. 

Den här mannen bor i min hjärna, när som helst på jobbet så tappar jag fokuset helt, drömmer mig bort , får en minnesbild och ler så där fånigt som bara nyförälskade kan..  Jag vågar egentligen inte ens andas de orden.. förälskad, kär.. det är för idigt, det har gått för snabbt och ändå känns det så rätt..

Häromkvällen när vi krupit i säng och låg och bara myste med varande blev jag så överväldigad av situationen att tårarna började falla... Han frågade varför och jag förklarade att han inte bara bor i min hjärna utan även i mitt hjärta.. och att det gått så fort att min hjärna nog inte riktigt hunnit med...  Hans respons blev att säga att tydligen bor jag inte bara i hans hjärna utan även i hans själ.. och sen grät vi en skvätt till båda två.. 

Jag tror att vi båda varit lite misshandlade av livet ett tag.. vi har båda en ganska trasig självbild men han bygger upp min och påstår att jag gör underverk för hans..  Vi har massor kvar att prata om.. Ingen av oss har sagt de stora orden.. det ÄR verkligen alldeles för tidigt för det.. Men känslan, känslan av att vara tillsammans med honom är magisk.. 

På lördag ska jag dessutom bli så officiell man kan bli i akademiska kretsar.. Jag är hans +1 på en disputationsfest där alla hans närmaste kollegor kommer att befinna sig..  Vi som inte klarar av att vara i samma rum utan att ta i varandra, kramas eller pussas mest hela tiden ska ut i nån sorts offentlighet.. När han frågade mig om jag vågade så blev mitt svar att "det är du som ska jobba med dem efteråt" och han bara skrattade.. och sa: Det är ditt problem på lördagskvällen och mitt på måndag morgon.. 

Nu ska jag gå och förbereda dagens middag så får vi väl se om det blir mat före eller efter första sänggående ... Hitills har vi inte lyckats äta innan nån dag.. Vi kan bara inte hålla händerna ifrån varandra...

/A - lycklig, betuttad och förvirrad

Snart har de två veckorna av väntan passerat..

Snart får jag träffa honom igen!! Som han skrev igår så är det lite som att bara barn och vänta på att det ska bli julklappsutdelning..  ja just det, han skrev det, inte jag..

Han ser en framtid, han vill att vi ska träffas så mycket som möjligt veckan som kommer när han är barnfri.. Han frågade om det var ok att han kom hit till mig redan söndag kväll om allt funkade som det skulle med att lämna sonen.. 

För mig är det enormt stort, min självbild har varit ganska stukad av det faktum att jag aldrig kunde vara säker på att planerade träffar ens skulle bli av i mitt förra "förhållande".. Att jag var den som fick driva all kontakt mellan den mannen och mig och om jag lät bli att höra av mig så kunde det gå veckor utan kontakt..

Helt plötsligt finns det en man som hör av sig varje dag, som till och med hörde av sig när han kraschade efter en väldigt lång arbetsdag och sov i en hel helg.. Som frågat mig om jag vill att han ska kolla om jag kan följa med honom på en större arbetsfunktion nästa helg och därmed träffa alla hans kollegor... Som överväger att bli min +1 på den traditionella nyårsfesten och därmed träffa mina vänner...

Som funderar på hur han ska prata med sin 9-åring om det hela när den tiden kommer...

Jösses så snabbt det här går framåt.. och då har vi fortfarande bara setts vid två tillfällen... Men våra samtal via sms har snuddat vid allt mellan himmel och pankaka.. Det djupa får vi ta när den värsta saknaden stillat sig när vi ses igen.. och om det blir på måndag eller onsdag eller till advent får vi väl se... Det finns faktiskt en framtid här...

Jag vågar inte riktigt släppa sargen än, men han gör mig glad, han ger mig en bättre självbild, han längtar efter mig och han planerar för mer än enstaka träffar när det passar honom...

/A - betuttad, glad och leende..

Det här börjar kännas som en följetong...

fyra dagar har gått sen min dejt.. Vi har av olika anledningar (fullt naturliga anledningar) inte haft möjlighet att ses igen och nu väntar två veckor när vi verkligen inte kan ses då han är pappa på heltid under de här veckorna.. 

Energin är lika bra, kommunikationen flyter lika fint... Jag saknar möjligheten att ha honom inom armlängdsavstånd så det värker i mig.. 

Samtidigt är jag livrädd och arg på mig själv för att jag kastar mig med huvudet före in i något som inte är definierat för att det känns så bra..

Jag pratade med en av mina bästa vänner och beskrev dejten som topp 5 alla kategorier genom hela livet och gränsfall till topp 3... och då har jag ändå varit gift i 7 år och sambo i 15..  och det är väl just det som gör det hela så jobbigt..

Självkännedomen säger att jag är på god väg att falla som en stormskadad fura i en höststorm för den här mannen och då har vi inte haft tid att ens snudda vid vad vi vill, behöver och ser av någon form av personlig framtid..

Jag får inte göra så här, jag får inte kasta mig med huvudet före in i vad som kan göra hjärtekrossande ont, jag får inte haa upp mitt liv på en person jag pratat med i tre veckor och träffat två gånger, varav en gång var en dejt och andra gången var en arbetsfunktion för honom där han bjöd in mig att vara med och lyssna... 

Jag har inga problem ed att han har barn varannan vecka, det är naturligt med den typen av familjeliv och barn går alltid före allt annat... Jag har inga problem med att han har en annan läggning än hetero, jag har inga problem med något praktiskt...

Däremot har han inte varit singel så länge att han söker nåt seriöst och innan jag träffade honom så var jag överygad om att jag befann mig på samma plats i livet..  och jag vill verkligen inte skrämma bort honom genom at vara för på.. bli klängig då jag avskyr klängighet på alla plan.. lägga mitt nakna hjärta vid hans fötter och hoppas på att han varken stampar på det eller backar och går en annan väg...

Det känns som om jag försöker gå på slak lina utan att ha ett säerhetsnät..

Altariel - betuttad, övertänkande och rädd..

Så här drygt två veckor efter min resa söderut kan den sammanfattas i några enkla meningar...

inte tillräckligt bra på nåt plan för att uppväga avståndet.

Trevlligare i text och på telefon än i verkligheten...

Valhänt gammpåjk...

Begrep ni inte det där sista så googla...

Min vana trogen så går den initiala tanken till ett "bättre kan jag"..

Sagt och gjort så hade jag en promenaddejt på onsdagen den veckan, en trevlig man, en intelligent man, sunda åsikter men också ganska återhållsam och väldigt svår att läsa av... 

Vi kom fram till att det kunde vara en bra idé att ses igen och för min del så var det främst av nyfikenhet för att se om han någonsin tog ner garden, hade några sprickor i muren, släppte lös lite... Men då han reser en del i jobbet så fick en andra dejt vänta tills det passade oss båda..

Allt medan detta händer så dyker det upp en ny individ i min inkorg.. en man som får mig att skratta, som talar om djupa frågor, som inte är okomplicerad på något vis, som är det roligaste, smartaste och fräckaste jag pratat med på i princip alla år jag nätdejtat..

Jag får hans namn... jag får han telefonnummer... han får mina uppgifter... i lördags mitt under den årliga halloweenfesten kommer ett SMS att jag har ett meddelande på dejtingsidan, jag svarar att jag inte är o form för att hantera tangentter men att jag ska svara när jag nyktrat till...

Söndagen kommer, han får sitt svar... men på nåt sätt så är dammluckorna öppnade och dejtingsidan inte längre aktuell... innan jag kryper i säng söndag kväll så gör jag en överslagsräkning och inser attt det har gått närmare 150 SMS mellan oss på ett dygn.. och att vi stämt träff till onsdag..

Det blev inte färre SMS under måndag och tisdag... och slutligen kom onsdagen... Nererna utanpå.. Jag väntar en trappa upp utanför en lokal där han medverkar på ett möte..

Han kommer upp för trappen och min enda tanke är... 

Jaaa!! Det är klart att det är han, det lite nervösa leendet, en snabb kram och sen ut därifrån och ner på stan för en fika... Vi parkerar hans bil, kliver ut ut parkeringshuset, jag får en till kram och vi delar vår första kyss... mina tår krullar sig, jag kan knappt andas.. en så brutal fysisk reaktion.. 

Vi vandrar lite genom stan hand i hand, hittar vårt fik och sätter oss och pratar.. Det är spännade när två vuxna människor som båda passerat 50, faktiskt sitter och hånglar på ett fik ..

Vi insåg båda att där kunde vi ju inte sitta, så mot bilen, hem till mig och några timmar senare inseer vi båda att middag nog hade varit en bra idé.. 

Han åkte hem strax efter 21 på kvällen..

Det finns en forsättning på det här... 

det finns nackdelar, det finns väg-gupp... 

Det finns saker jag vill slå mig själv i huvudet för..

Men på det hela taget så är jag lycklig, glad och har en liten smula ångest över hur fort det gått och djupet i känslor jag inte borde ha..

Altariel - Med huvud och hjärta in i betongväggen..