Insåg förra veckan att det var ett tag sen jag hade energi och tid att orka skriva här... det är över två månader sen sist... 

Pojkvännen är frisk nu... det är ett par veckor sen han fick åka hem och i måndags fick han börja jobba igen... Livet börjar återgå till den vanliga rutinen på den punkten..

Sonen bor fortfarande på min soffa... Rättegången mot killen som hotade honom med kniv är över och om några dagar kommer domen.. Han har börjat jobba igen och även om det inte är en dans på rosor så känns det som att han ändå klarar av sin vardag och sitt arbete... 

Det är det där med separationsångest, sorgen efter flickvännen som försvann och att orka göra ett hem av en halvmöblerad lägenhet som saknas... dit har han inte kommit än och även om jag älskar min son och vi kan bo på samma ställe utan att driva varandra till vansinne så saknar jag att ha ett eget liv... Att få göra vad jag vill när jag vill utan att behöva tänka på att höra av mig till nån för att inte riskera att sonen drabbas av en ångestattack.. om jag inte kommer hem när han förväntar sig det...

Jag vill att pojkvännen ska kunna komma ner hit och sova över, eller iaf att vi ska kunna ha en snabbis om vi vill det.. Det funkar inte direkt.. 

Det är väl bara att ta en sak i taget och ha tålamod.. just nu går tålamodet åt till att hoppas på att min förkylning ska gå över..  Älskar inte direkt att snora, snörvla och hosta... än mindre att ha förkylningsastma som gör att det ibland är som att andas genom ett ganska smalt sugrör...