Sitter och funderar på hur jag är funtad egentligen...

Sambon lyckades ikväll med två enkla meningar göra mig en tumme kort och lika värdelös...

Detta sker samma dag som en kollega, i samband med att jag oroade mig lite för äldste P ( som är ute och lör bil i över 160 mil), kläcker ur sig att han inte trodde att jag hade några mamma-gener för jag var så rak och hård...

Jösses han skulle se mig nu, med tårarna sprutandes ner för kinderna... Arg, ledsen, sårad och besviken. Besviken inte minst på mig själv för att jag på nått sätt har lyckats lära en karl till hur han ska såra mig..

Är det undra på att jag har ett hårt skal, att jag kan vara hjärtlig och trevlig och glad och släppa folk inpå mig hur lätt som helst, men bara till en viss gräns. Släpper jag någon närmare blir jag tydligen förr eller senare överkörd... och den som kör över mig bryr sig inte ens om att stanna och kolla hur det gick. Frågan är om någon av dem ens kollat i backspegeln.. eller om de bara funderar på om det blev någon repa i lacken..

En gång i tiden var det tydligen charming att jag var ett känslodjur, jag kallades den lilla vattenkannan, det pratades om vattenskador med ett leende.. Nu är det endera nått som man kan skylla på för att inte ta vad jag säger på allvar eller nått man kan utnyttja för att göra mer illa...

Jag är bara så rädd att ännu en gång förlora mig själv och att jag den här gången inte ens ska hitta tillbaka... Känner mig ratad, känner mig som skadat gods..

Dålig TV, en bok eller nått gott att dricka kanske kan få mig att inte älta hela kvällen..

/Altariel - Ubåt i undervattensläge..