Nån sorts fortsättning på tidigare inlägg kommer här...

och håll i hatten för nu går det undan...

Kemi och promenaddejten resulterade i ytterligare ett möte där jag lite för seen konstaterade att mannen i fråga inte är för mig, jag gjorde misstaget att gå med på en andra dejt utan att ha kollat upp herrn ifråga ordentligt. 

Gör inte den missen, en koll på ratsit sa mig nämligen att det bara finns en sån person i kommunen och att den personen är gift och har två barn. 

Så den typen av drama håller jag mig borta ifrån och någon som inte kan vara ärlig utan lljuger bara för att få något han aldrig skulle fått annars är inget för mig, inte ens som ett oseriöst alternativ..

Så enligt vissa tidigare principer om "bättre kan jag" så vandrade jag glatt vidare.. och ramlade ner i ett kaninhål jag befunnit mig i tidigare...

En hmmmm "gammal bekant" är väl den diplomatiska beskrivningen.. Vi har umgåtts tidigare..Men det rann ut i sanden pga visst avstånd och hans ovilja att komma över till mig... Det var  jag som skulle åka varje gång...  nu är det här 6 år sen och det har hänt saker sen dess och viss utvecklingskurva finns... Men det är inget jag ser som något hållbart, alls.. det är mer gemensamt utnyttjande av varandra.. och då får det vara så..

Nästa tvärsväng i livet låter inte vänta på sig...

På en mer seriös dejtingsida har det varit ganska stilla med aktivitet ett tag.. märkliga människor i ens närhet eller folk från andra änden av Sverige som inte förstår avstånd..

En av de människorna förstod avstånd men fann mig tillräckligt intressant för att strunta i de 80 mil som skiljer oss åt.. 

Han är trevlig, han kan skriva, han tycker om mina bilder och det jag skriver... Han får mig att må bra, jag blir glad i hela kroppen när jag har ett nytt meddelande från honom.. 

Tro mig, jag är inte så korkad att jag släpper alla sunda tankar , jag har rädslan att det bara är önskedrömmar, att vi aldrig träffats och att det kan bli pankaka av det om, och när, vi ses... 

Men idag har vi pratat i telefon... det var tänkt som ett kortare samtal bara för att få den biten ur världen då jag har en viss fobi mot telefoner och att prata med någon jag inte känner... 

Det blev över en timme i telefonen där jag lyssnat på en trevlig värmlänsk röst...

Så nu sitter jag här och funderar på mitt liv... på att jag riskerar att såra mig gamla bekant rejält även om jag aldrig lovat något annat än möten när det passar oss båda och på lösa boliner...

På att det är alldeles för långt till Sunne, Värmland för att det ska vara helt bekvämt, men jag kan bara inte hålla mig borta ..

På att jag har får få semesterdagar kvar för en roadtrip...  

På att jag hoppas att han vill komma upp hit.. Jag vill verkligen peta på den på riktigt, se honom i verkligheten, känna av kemin och se om jag, eller vi, ska våga nån sorts språng åt nåt håll...

Välkommen till vansinnet som är mitt huvud.. en flock kattungar i en garnaffär har mer ordning än min hjärna just nu..