Jag funderade ju lite på livet sist... på det där med ONS och om det är värt det...

Sen sist har jag varit på två dejter... en fika som inte gav nått alls med en kille som inte ens hade hövligheten att vara rak och årlig på mejl efteråt.. Jag menar, varför ska det vara så svårt att säga till någon att "du är inte min typ" eller "du var jättetrevlig men det fanns ingen som helst kemi mellan oss"..

Jag har inte gjort några som elst känslomässiga investeringar så jag tar inte illa upp, jag bryter in ihop och framförallt så är det jävligt mycket snyggare än att inte höra av sig alls på något sätt..

Nåja, det var fika nr 1... Fikadejt nummer två var en helt annan kaksort... Jag hade inte direkt några förväntningar och förhoppningar, han såg rätt oki ut på bild men ingen jag skulle titta på två gånger om vi möttes på stan.. men grymt rolig och trevlig via mejlen och vi delar en hel del intressen så varför inte tänkte jag..

Sagt och gjort, vi träffades på Costas, eller rättare sagt utanför.. När han vände sig om höll jag på att svälja tungan.. Så fantastiskt mycket snyggare i verkligheten än på bild.. det var ju knappt så jag vågade titta på honom.. Han var trevlig nog att hälsa med en kram också.. pluspoäng..

Vi tog en kopp kaffe/te och satte oss och började prata och helt plötsligt var kaffet borta, temuggen tom och det hade gått tre timmar.. eller två och en halv, men drygt tre timmar innan vi tog oss därifrån.. En lång kram och två snabba men trevliga pussar senare hade vi kommit överrens om att vi båda hade haft en bra dejt, att vi gillade varandra och att vi skulle ses igen..

Det är nu snart två veckor sedan.. vi har inte setts igen.. än.. men pratat varje dag på mejl och sms.. Jösses så konstigt mitt liv blev igen nu då..

Jag har inte brytt mig om att dejta någon efter mötet med den här killen.. vi kan kalla honom R bara för att kalla honom något..

Det är inte så att jag inte haft möjligheter att ha en eller annan dejt, jag har bara inte varit intresserad.. Jag känner mig som en kärlekskrank tonåring som väntar på nåsta gång han hör av sig.. nästa gång han har tid.. nästa gång han är ledig...

Sen blir det inte bättre av att han jobbar skift, har fyra barn varav tre fortfarande är under tonåren.. Att han bor någon mil bort.. Men han är trevlig, jag mår bra av att prata med honom.. vi verkar ha samma smak när det gäller rätt mycket och han är så lätt att prata med..

En dag i taget.. är min nya melodi.. livet verkar ta mig dit det vill oavsett mina planer och funderingar så det är väl bara att följa med och göra det bästa av saker och ting..

Altariel- mot alla odds lite förälskad..