Snart har de två veckorna av väntan passerat..

Snart får jag träffa honom igen!! Som han skrev igår så är det lite som att bara barn och vänta på att det ska bli julklappsutdelning..  ja just det, han skrev det, inte jag..

Han ser en framtid, han vill att vi ska träffas så mycket som möjligt veckan som kommer när han är barnfri.. Han frågade om det var ok att han kom hit till mig redan söndag kväll om allt funkade som det skulle med att lämna sonen.. 

För mig är det enormt stort, min självbild har varit ganska stukad av det faktum att jag aldrig kunde vara säker på att planerade träffar ens skulle bli av i mitt förra "förhållande".. Att jag var den som fick driva all kontakt mellan den mannen och mig och om jag lät bli att höra av mig så kunde det gå veckor utan kontakt..

Helt plötsligt finns det en man som hör av sig varje dag, som till och med hörde av sig när han kraschade efter en väldigt lång arbetsdag och sov i en hel helg.. Som frågat mig om jag vill att han ska kolla om jag kan följa med honom på en större arbetsfunktion nästa helg och därmed träffa alla hans kollegor... Som överväger att bli min +1 på den traditionella nyårsfesten och därmed träffa mina vänner...

Som funderar på hur han ska prata med sin 9-åring om det hela när den tiden kommer...

Jösses så snabbt det här går framåt.. och då har vi fortfarande bara setts vid två tillfällen... Men våra samtal via sms har snuddat vid allt mellan himmel och pankaka.. Det djupa får vi ta när den värsta saknaden stillat sig när vi ses igen.. och om det blir på måndag eller onsdag eller till advent får vi väl se... Det finns faktiskt en framtid här...

Jag vågar inte riktigt släppa sargen än, men han gör mig glad, han ger mig en bättre självbild, han längtar efter mig och han planerar för mer än enstaka träffar när det passar honom...

/A - betuttad, glad och leende..