Hmmm, om 32 timmar kommer jag att träffa någon jag pratat med i snart tre veckor nu...

Det lustiga är att jag är fortfarande inte nervös.. jag är mest bara förväntansfull..

Han har fått mig att må väldigt bra och varje mess gör mig glad..

Kan bara inte förstå varför han ska bo så eländigt ocentralt... eller varför han ska nödvändigtvis vara så ung.. Men men... vi får se hur det här utvecklar sig...

32 timmar är en evighet och samtidigt går det ofantligt fort... Har massor jag borde göra innan jag åker imorgon.. så frågan är varför jag sitter här och inte får nått gjort...