Mmm... vad säger man? Ibland har man lite otur när man tänker.. Ibland så hjälper det inte att man försöker lägga munkavle och handklovar på sin inre kåta tonåring..

Hon smet sin kos och låste in allt sans och förnuft när hon slog sig fri...

Mot bättre vetande och kanske främst för min egen sinnesros skull så bestämde jag mig för att det var en bra idé att träffa den där älgjägaren som gjort mig väldigt arg och besviken.. Vi skulle träffas och prata, och jag ville få en chans att ta reda på om det jag kände bara var ett fantasifoster skapat av min hjärna och den imaginära friheten på nätet..

Det var mer eller mindre min livlina, hoppet om att det egentligen inte var nått... att han var ful, tråkig och att det inte fanns någon kemi alls när vi väl sågs...

Jösses så lättlurad man kan vara då, jag blev såååå blåst av mitt undermedvetna som jobbade stenhårt tillsammans med den där överkåta tonåringen i mig...

Visst, vi sågs, vi pratade, kallpratade i säkert 5 minuter innan han frågade om det var oki att krama mig... och där ungefär smet tonåringen från sinda bojor och band och låste in förnuftet och gick bärsärkargång...

Inte var han tråkig eller ful... han är så charmig så gullig och så sexig att jag bara smälte.. Kemin var så påtaglig att jag håll på att tappa andan redan när vi skakade hand och presenterade oss för varandra..

Så, eftersom han var mellan jobb så var han tvungen att åka en timma eller så senare.. jag fick några sms innan han somnade igår och ett i morse.. Inget vettigt har blivit sagt.. Han har pausat sin användare på sidan vi träffades och efter att jag frågat på sms om vad som händer nu har jag inte hört flasklock...

Mitt bittra och något sårade förnuft blänger surt på den inre tonåringen och svär nått om vad fasen hon nu ställt till med.. Att jag aldrig kommer att få se honom igen och att han fått det han var ute efter och återgår till sambon tills nästa gång han känner av klådan och ger sig ut på jakt igen..

Min tonåring gråter en skvätt och tröstar sig med att hon iaf fick ha en eftermiddag med honom... en eftermiddag hon inte kommer att glömma i första taget...

Mitt förnuft och min tonåring har högljudda diskussioner i min skalle just nu och jag vet inte om jag orkar lyssna på dem längre.. Resten av mig funderar på hur det här kunde hända och varför jag inte bara lägger ner allt och går i kloster.. Fast jag vet inte några kloster som tar emot agnostiker..

Livet går vidare, jag har ingen aning om i vilken riktnig... jag vet inte om jagser honom igen.. jag vet inte om jag vill se honom igen.. jag vet inte hur jag ska klara mig utan att se honom igen..

Ska vi gråta en skvätt igen, bryta ihop och komma igen.. Åka er på jobbet och hämta nycklarna, laga mat till ungen och åka på innebandy..

/Altariel- fast i ett emontinellt vakum