Tog mig ut idag... Livet kändes lättare bara jag lyckades ta mig ut ur lägenheten... att jag sen tog mig iväg ut till havet och fick sitta där på en klippa i närmare två timmar och promenera runt i skogen i ytterligare en timma gjorde livet bra mycket bättre...

Jag ska inte säga att jag mår bra, inte när ja sitter här och skriver och tårarna fortfarande rinner ner för kinderna, men jag mår så mycket bättre än jag gjorde igår iaf...

Jag har börjat inse varför jag mår som jag gör .. nu gäller det bara att försöka ta itu med det hela..

Det är lite tulipanaros över det... lättare att skriva än att göra då det på alla sätt och vis går emot min antur, men i det långa loppet och för min hälsas skull så måste jag göra och säga saker som är trögt att få ur sig.. Jag måste vara öppen, ärlig och totalt blotta mig för en annan människa.. Något jag bara inte gör.. 

Något jag aldrig gjort...

Något som skrämmer mig mer än nåt annat...

En dag i taget, ett steg i taget... Först hitta balans, hitta jämnviken... sen jobbar vi på resten..

Starten av andra semesterveckan och jag gick helt plötsligt sönder...

Jag sover inte som jag ska... verkar omöjligt att somna före 3 på morgonen och omöjligt att sova längre än till kring 10.. det är en dålig ekvation i det långa loppet...

Jag vaknar trött och ledsen och orkar inte göra nåt alls på dagarna samtidigt som jag blir arg på mig själv för att jag inget gör... Det står fortfarande saker i köket efter lördagens födelsedagsfirande jag bara inte orkat ta rätt på...

Jag vet att jag kommer att må bättre bara jag tar mig utanför dörren, men det känns som ett oöverstigligt hinder..

Jag vet att jag har vänner som lyssnar om jag behöver det, som jag kan prata med om allt.. Men när jag inte ens vet vad som är fel så kan jag inte prata med någon.. När jag inte har en susning om varför jag tillbringar flera timmar om dagen med att låta tårarna rinna fritt utan att ens veta varför jag är ledsen... Då kan jag inte ens prata med mina vänner om det..

Det blir inte bättre av att jag som vuxen, självständig kvinna med ett eget liv som inte är beroende av någon saknar pojkvännen så det gör ont av och till.. Men han hade en mördarvecka förra veckan på jobbet och har öppet och ärligt sagt att han behöver några dagar av egentid när han får ladda sina batterier... Något jag både förstår och fullkomligt accepterar...

Planen är att ta sig ut idag... utanför lägenheten.. ut i världen men att försöka undvika människor.. Hitta en sten eller en stock i skogen eller vid havet där det inte finns några andra så jag får sitta där och hitta balansen en stund.. Får se hur det går, får se vad jag orkar...