Jag känner mig så kluven just nu, älste sonen P1, 19år om en dryg månad ringde i kväll... Hans värld är skit, skolan funkar inte alls och han vantrivs med livet i allmänhet. Så hans fråga var om han kunde få komma upp och bo här, leta jobb och kanske börja plugga till hösten igen.

Det känns bra att han vill hit, att det är mig han lutar sig på när det går åt helvete i livet och allt sånt. Jag varken KAN eller vill hindra honom från att flytta upp och det värmer mig att jag får bli mamma på heltid igen.. Det är däremot skrämmande att han inte kommer att få några pengar alls själv just nu... Han får inget studiestöd då han hoppar av skolan, han får inte det underhåll jag hitills betalat till honom eftersom han inte längre pluggar och jag vet inte alls om han kan få något från alfakassan/arbetförmedlingen/försäkringskassan... det blev en heeelt annan livssituation helt enkelt.

Jag vet att det kommer att lösa sig på nått sätt, jag vet bara inte hur just nu och det blev väldigt mycket att tänka på helt plötsligt...

Kanske inte riktigt vad mitt huvud behövde den här tiden på kvällen, lugn och ro och sova hade varit bättre än att fundera på framtiden......

/U förvirrad framtida förälder på heltid.

Det har varit ganska harmoniskt ett tag, en rätt bra arbetsvecka som slutade i en vansinnig lördag, som vanligt. Det är dock ett heeelt annat inlägg som spinner över många funderingar.

Idag däremot gick hela världen åt helvete igen. Det började med att jag fick påminna sambon om att vi har tvätttid idag, jag fick säga till två eller tre gånger innan han äntligen plockade ihop det han skulle ha tvättat... sen frågar han om jag vill ha hjälp eller om han kunde stoppa sig i badet.. och jag sa att jag ville ha hjälp, han bar ut tvätten med mig och vi körde igång första omgången, sen dess har jag fått gå själv till tvättstugen tre gånger till innan allt var tvättat,torkat och inburet...

Under tiden har jag diskat, plockat fram kött ur frysen och lagt den i blöt för tining. jag har plockat lite i lägenheten, läst lite mejl, och tittat på dålig TV, men inte så länge. Sambon har: gnällt över att han var tvungen att hjälpa till med tvätten, vägrat gå och bada, suttit framför datorn hela dagen och pratat med folk på msn, spelat onlinespel badat och allmänt pillat sig i naveln. när jag vid 20 hade rensat en hög svamp och ifrågasatte om han hade tänkt att börja med maten nån gång idag och hans svar var "ja, kanske det, än du då?" då exploderade jag, det blev en tråkig kväll med diskussioner om förväntningar, att lyssna på varandra, att känna sig ignorerad, att avbryta någon annan som pratar, att gå mitt i en diskussion och en massa andra skitdetaljer.

Det är en dålig dag på det hela taget och jag har inte så mycket att säga om den, men är det varkligen för mycket begärt att jag förväntar mig att han torkar av spisen när han har lagat mat, att han torkar  av diskbänken när han har sölat, att han plockar undan efter sig, att när han lagat mat och jag sprungit och hjälpt honom under hela matlagandet, diskat undan innan så det finns plats att laga mat, dukat så det finns nått att äta på och hjälpt honom att bära in maten. Är det då för mycket begärt att han hjälper till att duka av mer än sin egen tallrik och sina bestick??? 

JAG tycker inte det, och han vägrar diskutera den saken alls, han bara upprepar mantrat: "om du gnäller över nått jag gjort eller inte gjort och du sen går och gör samma sak har du ingen rätt att gnälla"

Det är en ond cirkel och jag känner mig som en labbråtta i en labyrint utan utgång, jag går bara i samma gångar och fastnar i samma fällor gång på gång....

hjälp mig innan jag går under...

Alltså, jag nämde i går att sambon har dragit till Stockholm.

Han har följt med en arbetskompis som har en lägenhet där nere och ville ha körhjälp för att han måste ner och besiktiga lägenheten, tydligen ska det bytas hyresgäst eller nått sånt. MENINGEN var att dom skulle besiktiga lägenheten idag och sen åka hem. Idag fick jag ett SMS, från samboskapet, besiktningen har blivit framskjuten tills imorgon och dom kommer inte hem förrns imorgonkväll....

Jag tyckte det var nog illa att han stack iväg när jag faktiskt är ledig både söndag och måndag.. Jag tyckte att det är ganska illa att han ska lägga ut en massa pengar på att bo på hotell och äta ute när vi har en rätt tajt budget ändå den här månaden. Att det sedan blir en dag till göra inte saken bättre. Att jag inte ens blev tillfrågad vad jag tyckte utan bara ställdes inför fullbordat faktum gör mig både sårad och arg och att han har mage att meddela förseningen via SMS gör mig faktiskt heligt förbannad.

Just nu känner jag mig bara arg och ledsen och maktlös. Jag fattar inte vad han håller på med, förra gången jag hade ledig helg samtidigt som honom var jag visserligen på pysselträff på lördagen men han försvann å andra sidan hela söndagen till Ö-vik med kusinen och gjorde av med en massa pengar på paradisbadet, meningen var att han skulle cykla downhill men det fanns inte plats utan det blev bad istället. Det innebar att handduk och badbyxor inhandlades eftersom han inte hade några med sig och inträdet går också på en hundring...

En blääää dag helt enkelt.

Fortfarande inte så mycket som en skymt av missen... det är nu över en månad sedan han försvann hemmifrån och jag har mer eller mindre givit upp hoppet.

Det känns så overkligt, han kom till mig när han var just runt ett år och hade bott själv i en ladugård i någon månad eftersom hans familj hade flyttat till lägenhet flera våningar upp och tyckte att det var fel mot honom att  ta ifrån honom utevistelserna...

Han har varit med om det mesta, varit i slagsmål mer än jag vill minnas och öronen och pälsen var väl knappast i bästa kvalitet när han försvann, men han var verkligen kungen av Ålidhem, även om han var till åren kommen.

Jag tror jag använt mer sårtvätt och kompresser på katten genom åren än jag använt på mina barn och då har jag ändå tre söner som är ofantligt olycksbenägna.. ;)

Hoppet är det sista som överger människan säger dom... och nu hänger det verkligen i en skör spindeltråd...

Missen försvann ut någon gång på lördagen och har inte synts till sedan dess... Han brukar aldrig vara borta så här länge.. Jag börjar bli rädd att han inte kommer tillbaka alls. =(

Idag är jag INTE glad, sambon är ett korkat knytt som borde stoppas i ett paket och skickas till Alaska. *morrar om karlar*
Han har sin semester nu när min är slut och det är i sig rätt surt, men det är inget vi kan göra något åt, det bara blev så i år.

Han funderade på att åka ner och hälsa på sin familj en vända under semester och planering inte är hans starka sida så hade han mest tur då han hittade en bussresa för halva priset ner imorgon, men PUCKOT tänkte så inte åka upp igen förrns på tisdag nästa vecka och trodde att det var helt oki att han är borta på min födelsedag!!??
Alltså, jag vill inte göra någon stor sak av min födelsedag, jag fyller inte jämnt, många av våra kompisar är inte hemma och själv jobbar jag så jag tänkte inte FIRA förrän till helgen efter födelsedagen. Men att han tänkte åka och inte ens hade funderat på när jag fyller år det var bara för mycket. så jag meddelade väl i vääääldigt sur ton att han fick väl åka vart han ville och stanna så länge han ville men om han inte var hemma på min födelsedag så behövde han inte komma tillbaka alls.
Och då har han mage att bli sur, han bara fräste att: - då åker jag väl inget alls om du ska vara så sur och grinig att det inte ens går att diskutera med dig, och sen vände han ryggen till vid datorn. Jag är så arg ledsen och besviken...

Men samtidigt vill jag inte var nån bitch och hindra honom från att träffa sin familj heller, så han får väl åka då.

Synd bara att han ska göra allt så bakvägen, nu har han lyckats med att väcka mig kl 05,00 på morgonen för att han skulle titta lite på TV innan han somnade, titta på tv är heeeelt oki i min värld, jag gör det själv för att tagga ner och somna lättare, men jag tittar inte på fift gear på discovery!! Fattar ni hur mycket det låter av skrikande bildäck, Vicky ocyh Tifs röster och motorljud, så jag gick upp, drack vatten och la mig i soffan. När detta ifrågasattes och jag sa varför så tyckte han att jag överreagerade... och villa ta diskussion om den saken. Då brast det, jag tror jag kan vrida ur min kudde just nu och om en timme och en kvart ska jag vara på jobbet och vara social med arbetskamrater och om mindre än 4 timmar så måste jag vara trevlig med kunder också... jag fattar faktiskt inte hur jag ska orka...