Pojkvännen, jo jag tror han får kallas det nu, kom hit efter jobbet.. En middag med vad som vanligt var en jättebra konversation, samtal i lugn och ro... 

Älskar blicken i de där ögonen när han ser på mig.. blir alldeles varm i hela kroppen.. Tycker om han spefulla humor och hans lite snabba försäkran om att han bara skämtar..

Det där underfundiga leendet när det bara glittar i ögonen.. när ett "typ" kan ha så många meningar..när ett "liks" är en utfyllnad som ändå bär ett budskap...

När han kan ligga nära mig i sängen alldeles som gud skapade honom och bara se mig in i ögonen och låta ett ensamt pekfinger följa konturen av mitt ansikte, lite som för att inte missa en enda detalj utan pränta in varje kurva, varje linje..

När han en timme senare inte kan låta bli att stryka med tummen över min arm.. lägga en hand på min rygg.. ständigt röra som för att försäkra sig om att jag är kvar, att jag inte är på väg någonstans.. 

Den ömsesidiga försäkran om att vi kommer att överleva utan varandra ett tag nu... en extra kyss innan han går.. och en till.. och en till innan en sista blick och han är på väg hem till hundarna så de får mat och motion...

Nu dröjer det minst en vecka, förmodligen två innan jag får träffa honom igen.. tack och lov att jag jobbar i helgen så att tiden går fortare.. tack och lov att det inte är en allvarligare operation.. Med lite tur är han i form för att kunna vara fysiskt aktiv snart.. 

Missförstå mig rätt.. Det är verkligen inte bara för sexet som jag vill träffa honom, långt därifrån.. Mitt hjärta sjunger en munter och ljuv melodi bara jag är i samma rum som honom.. MEN... Men kemin är också magnetisk.. vi kan verkligen inte hålla händerna ifrån varandra när vi ses.. och jag vill inte att operationen ska bli ett misslyckande för att vi inte kunde låta bli.. Då är det bättre att vänta, att längta.. att lida lite..