Nu var det som vanligt ett tag sedan jag skrev... funderar fortfarande på hur jag ska kunna bli bättre på att komma ihåg att jag har den här ventilen när jag behöver lufta något, när jag behöver få ner nåt i skrift för att få lite ordning i skallen när det är mycket som snurrar..

Nåja, det där med killar/karlar... eller för att vara exakt en karl... 

JAg har snubblat.. skrapat nosen och totalt och fullkomligt blivit betuttad av en man jag stötte på på en mycket oseriös dejtingsida där de flesta mest bara är ute efter att skaffa sig tillfällig tillfredställelse..

Från den första dagen vi började prata där har det kännts enormt bra. Nu kommer jag säkert att låta som om jag har låga krav, men efter en viss tid i nätdejtingens värld så uppskattar man det lilla här i världen... Någon som kan stava, skriva fullständiga meningar, har förmågan att komma med ett intressant första mejl som gör att man vill svara för att ta reda på vem det är som är så rolig och trevlig...

Det har inte gått en dag sedan vi började prata som vi inte hört av varandra. Från första mejl till första fika var det en knapp vecka... och sen dess är jag fast.. 

Vi har lite samma intressen, jakt, fiske, natur... han har hundar, han hör av sig när han åkt härifrån och hem för att tala om att han kommit hem ordentligt.. utan att jag ber om det.. Han har galen humor.. gillar fantasy, Sci-fi, äventyrsfilm, rolig action och tecknat... Vi har också olika intressen, han gillar inte sport och han flyger RC-plan varje fredag... vi behöver inte sitta ihop vid höften och varje kväll samtalar vi om hur dagen varit...

Han är lite skygg för förhållanden och jag förstår honom, jag är inte ute efter någon ny sambo.. jag trivs med mitt liv och ännu mer med den tid vi har tillsammans.. Men jag har svårt att se mig själv bisatt i en liten by igen.. och svårare ändå att se honom flytta in till en stad... 

Han prata om sommaren, om at plocka svamp till hösten... om mygg.. och samtidigt vet jag att jag är långt ifrån officiell, att ingen av hans vänner vet att jag finns, att han vill att vi tar det lugnt och inte stressar in i något.. Att vi ska ta en dag i taget.. och det gör jag gärna, jag vill inte skrämma bort honom, det är han för bra för.. 

Det enda jag vill är väl att vi på nåt sätt definierar vad vi har.. Att jag någonstan kan gå från karln som jag dejtar till min karl, min pojkvän.. men det är bara att ha tålamod... att sitta lugnt i båten och lita på vad han gör.. Hur han beter sig istället för att förvänta sig ord som i sig är mindre värdefulla än handlingar...