Förutom att den här veckan har varit veckan där jag börjar 6:30 eller 7:00 hela veckan på jobbet och att det har knasat med en givare på larmet på jobbet som inneburit att jag knappt fått sova en enda nätt utan att larmcentralen ringt mig och jag fått åka ner på jobbet vilket inneburit att jag mer eller mindre fungerat som en zombie      så har det varit en känslomässig berg-och-dal-bana...

Den där karln jag dejtar har som den goda lärare han är haft sportlov och varit och hälsat på vänner.. vi har med andra ord inte hörts så mycket den här veckan... det har tärt på mig mer än jag trodde det skulle göra..

Att inte höra något på över ett dygn lämnade mig i en skakande, hög av tårar.. Med en hjärna som hittade på alla möjliga och omöjliga scenarios om varför han inte hörde av sig...       

Till slut visade det sig att anledningen var att han inte ville väcka mig om jag äntligen lyckats få sova... Han var bortrest från tisdag till på torsdag och igår hämtade han en kompis på flyget som skulle hälsa på honom i helgen... så även nu har det varit lite snålt med kommunikationerna.. Men det gör inget..

Vi pratade några minuter ikväll.. tillräckligt för att komma överens om att han kommer förbi på en kopp te när han lämnat sin kompis på flyget imorgon.. Jag har verkligen saknat honom.. även om det "bara" är sedan förra helgen så har bristen på pling i min messenger varit väldigt påtaglig...

Det här har dessutom fått mig att inse att jag är mer illa däran än jag trodde.. Jag är alldeles, fullkomligt och totalt betuttad i denna karl.. JAg vet ju inte riktigt var jag har honom.. och som jag skrev tidigare så tånker jag inte pressa honom det minsta, det får gå i hans takt.. Men på lördag fyller han år och då funderar jag på att riskera lite iaf genom att lite lagom diskret försöka framföra hur jag känner mig..

JAg vet inte om det är en bra ide.. Men om jag bara vågar, om det känns rätt så kommer jag att tala om att han betyder mycket i mitt liv..