Som jag skrev förra inlägget så är det mycket nu...

Jag är inte bara kattlös.. Jag är också rätt förvirrad över mannen jag dejtat av och till i dryga två år ... 

Jaghar aldrig ställt några krav på honom då han har haft några ståkiga år med en exfru som inte ville bli exfru, barn som haft stora problem med hälsan och ett kaotiskt jobb.. Det enda jag velat är väl att vi ska vara öppna och kommunikativa med varandra och vad vi vill här i livet...

Vi träffades via nätet men har haft den mesta av vår kommuniktion via sms sen vi träffades IRL första gången.. Vi har vissa mer eller mindre obskyra sociala plattformar gemensamt även om jag inte varit aktiv på en av dessa på ett långt tag.. 

Idag fick jag för mig att jag skulle logga in där, nåt i min mage eller undermedvetna eller nån form av liten ledtråd i förbifarten sa att det var nåt jag behövde kolla upp... 

Dröm om min förvåning när mannen har benämnt någon som han är vän med där som "Älskling" och "mitt livs kärlek".. 

Det svider, visserligen har vi aldrig definierat det vi har haft på något vis (mycket beroende på yttre omständigheter, trodde jag iaf) men kommunikation för i helvete!!!

Jag har från dag ett vetat att han är flersam till sin natur men han har också vetat att det inte är min grej och nån form av kommuniktion nån form av samtal, nån form av "heads up" kan jag tycka att jag är värd trots att vi verkligen inte suttit ihop som siamesiska tvillingar...

En annan intressant aspekt är att vi faktiskt setts och ätit middag för inte allt för länge sedan och där och då fanns det inte en antydan till att han träffat någon han ser som sitt livs kärlek.. Snarare lät han antyda att det skulle finnas mer tid för oss att ses på några veckor.. och det stör mig som fasen..

Jag är inte beredd att spela andra fiolen i ett öppet förhållande, jag är värd mer än att bara vara en lek-kamrat för att jag finns nära till hands och framförallt är jag fasen värd att bemötas med rakhet och ärlighet..

Behöver tid att fundera på det här...

Så var vi då här igen...

Det var ett bra tag sen sist men behovet av att ventilera utan att lägga nåt öppet på Facebook kom över mig igen... Det blev lite för mycket som händer just nu och det känns som att det där ljuset i änden av tunneln helt plödsligt förvandlades till ett godståg..

I fredags fick jag min nya soffa, efter många turer av beslutsångest blev det äntligen av att jag beställde nåt nytt att sitta på.. Den gamla var inte bara nedsutten så det sjöng om det utan också kattklöst och tyvärr även nedkissad i nån sorts protest eller för att mina pälsbollar helt enkelt hade nåt fel...

Jag säger hade, för nu har jag inga katter längre.. mindre än 2 dygn efter att jag börjat montera nya soffan var det någon som beslutat sig för att kissa även i den... tack och lov på en dyna som fortfarande var inplastad då jag väntade, och fortfarande väntar på rätt klädsel till soffan...

När jag inte vet vem av dem som gör detta, när det sker på nätterna när jag sover och när det inte är den enda problematiken som dessa två över 10 år gamla helsyskon haft så fick det här vara sista droppen... De har vandrat över regnbågsbron och även om det känns tomt så känns det ändå som att jag gjorde det rätta för både dem och mig...

Nu är det mer en fråga om hur lång tid det tar att rensa lägenheten från katthår, kattleksaker och allt annat som hört till kattägandet i väntan på att jag nån gång känner att det är dags att skaffa nån form av nya pälssällskap..

Har insett att jag bara skriver här när jag behöver ventilera eller det händer saker i mitt liv som jag behöver processa i mitt eget huvud och därför få ner tankarna på pränt...

Och, nu sitter jag här.. fick ett av få samtal från pojkvännen ikväll... jag tror att på dryga tre år har vi nog inte pratat i telefon mer än 10-15 gånger.. messenger har varit vårt medium... och med tanke på att han ringde för att han ville bryta upp vårt förhållande så får jag väl vara tacksam för att han iaf valde telefon framför messenger.. 

Så, tre år och dryga två månader senare så är jag tydligen snart 50 år och singel...  Fy faaaan.. jag är chockad, ledsen.. förtvivlad rent av.. Men jag är inte arg på honom.. Utifrån hans ståndpunkt om att det är nåt som inte stämmer, nåt som inte är helt som det ska så har han gjort alldeles rätt.. 

JAg kan bara inte få hjärnan att varva ner.. vad har jag gjort som är fel? Har jag varit för på för hans livsstil och behov av egentid... Har jag varit för avståndstagande så han känt sig distanserad då jag bara velat ge honom utrymme.. 

Är jag inte snygg, smal, sexig nog??..

JAg VEEET att det bara är min hjärna som driver mig till vansinne just nu... Men alla tankar och miljarder fler snurrar i skallen just nu och jag kommer inte att vara en bra människa på jobbet imorgon... 

Får se om det här korta inlägget iaf gör att jag kan få sova nåt inatt eller om jag bara kommer att snurra runt och fundera.. 

/Altariel - rödgråten och förtvivlad..

Ibland tror jag att jag aldrig mer kommer att skriva men så kommer det över mig, ett behov av att ventilera.

Mitt liv är bra, jag har ett jobb jag trivs med, kollegor som är underbara, ett schema som är drägligt och bra arbetsuppgifter...

Jag har fortfarande samma pojkvän, det är fortfarande ett steg i taget och igår så togs ett stort steg framåt när han för första gången på två år och nio månader frågade mig om jag inte kunde komma upp till honom.. DET är stort i min värld när man har en pojkvän som inte är så verbal och som tassar försiktigt som fasen runt allt som har med känslor att göra.. så att han frågar mig om vi ska ses är enormt..

Förra gången jag var upp till honom så sa han också att han saknat mig.. och han upprepade det den här helgen.. enormt stora ord för honom...

Nu har vi inte så många steg kvar innan de stora tre orden är på tapeten.. och även om jag tvivilar på att han någonsin kommer att säga det så är jag inte tveksam på att känslorna finns där.. Men han som jag har blivit misshandlad av livet i tidigare förhållanden och då får det ta den tid det tar helt enkelt..

Hade någon frågat mig för 3-4 år sedan hade jag nog inte trott att jag någonsin skulle kunna uppvisa det tålamod jag har i den här frågan, men med denna man är det fortfarande sååå värt det...

Med lite tur dröjer det inte två år till nästa uppdatering...

Insåg förra veckan att det var ett tag sen jag hade energi och tid att orka skriva här... det är över två månader sen sist... 

Pojkvännen är frisk nu... det är ett par veckor sen han fick åka hem och i måndags fick han börja jobba igen... Livet börjar återgå till den vanliga rutinen på den punkten..

Sonen bor fortfarande på min soffa... Rättegången mot killen som hotade honom med kniv är över och om några dagar kommer domen.. Han har börjat jobba igen och även om det inte är en dans på rosor så känns det som att han ändå klarar av sin vardag och sitt arbete... 

Det är det där med separationsångest, sorgen efter flickvännen som försvann och att orka göra ett hem av en halvmöblerad lägenhet som saknas... dit har han inte kommit än och även om jag älskar min son och vi kan bo på samma ställe utan att driva varandra till vansinne så saknar jag att ha ett eget liv... Att få göra vad jag vill när jag vill utan att behöva tänka på att höra av mig till nån för att inte riskera att sonen drabbas av en ångestattack.. om jag inte kommer hem när han förväntar sig det...

Jag vill att pojkvännen ska kunna komma ner hit och sova över, eller iaf att vi ska kunna ha en snabbis om vi vill det.. Det funkar inte direkt.. 

Det är väl bara att ta en sak i taget och ha tålamod.. just nu går tålamodet åt till att hoppas på att min förkylning ska gå över..  Älskar inte direkt att snora, snörvla och hosta... än mindre att ha förkylningsastma som gör att det ibland är som att andas genom ett ganska smalt sugrör...

En dygd varken jag eller tydligen karln min besitter i så stora mått...

Han sitter fast med "mat" i sond minst fram till söndag enligt besked från läkare idag..

Han är inte nöjd och lgad på något vis alls just nu... Så uttråkad och rastlös.. och samtidigt är det ju inget att göra åt utan bara väntan som gäller..

Håller både tummar och tår för att han ska slippa ha snabel efter helgen iaf.. Han mår så mycket bättre när han inte måste ligga i sängen med sond i dryga två timmar 3-4 ggr om dan för att få i sig näring och utöver det få antibiotika intravenöst var sjätte timme... Han behöver få komma ut en stund, få lite luft, se nåt annat än samma avdelning, samma rum och samma korridorer...

JAg tog en paus idag, vill inte nöta på honom.. Så idag blev det storstädning av golven och mattorna och ett bad innan det var dags för första innebandymatchen live på mycket länge...

Det var DM-semifinal för mina grabbar i IBK Dalen .. De vann bekvämt med 11-3 mot Umeå City så nu väntar finalen på måndag mot Thorengruppen... Det blir ett lite vassare motstånd då båda lagen spelar i högsta ligan... Det ska bli spännande att se hur årets lag står sig mot ett annat lag i samma liga så h'är innan säsongen går igång på riktigt i september...

Igår fick jag langa mjukglass till pojkvännen på sjukhuset...

En liten mjuk kylväska med kylklampar och en förpackning cholkadsås vid sidan av och en snabb promenad till sjukhuset så fick jag en väldigt glad pojkvän...

Idag är han mindre glad.. Då han fortfarande har ett hål i kinden som inte läkt ihop så får han inte längre äta.. det blir sondmatning i minst tre dagar och bara vatten och antibakteriell munskölj för hans del... Han surar definitivt och det hade jag också gjort om jag inte ätit nåt på nästan två veckor och sedan fått äta i två dagar och så tar man bort det igen och stoppar en slang i nosen på en igen...

Det är bara att beväpna sig med en skottkärra tålamod och hoppas på att det går över snart... 

Då han får minst två andra besökare idag och jag ska roa mig ute i tvättstugan så blir det förmodligen ingen tripp till sjukan för mig idag.. Jag tror jag ska ta en tur på AVION shoppingcenter istället.. titta på mäniskor och se om jag behöver shoppa nåt..

Efter att ha haft pojkvännen en vecka på IVA har han äntligen fått komma upp på öppen avdelning...

Nu går det framåt med stora steg.. Iförrgår började det försvinna nålar ur hans armar så sakteliga.. Han började dessutom att kunna prata igen och få äta lite flytande föda för första gången på drygt en och en halv vecka..

Igår blev han av med sonden och fick äta riktig mat igen och katatern försvann alla världens kos...

Idag tog de bort Trakeotomin och han slipper ha en slang i halsen.. så nu är det bara en nål kvar för att ge intravenös antibiotika...

Han är så fantastiskt mycket piggare, äter i dagrummet och orkar med att få besök av me rän en person och bara en liten stund..

Han är fortfarande svullen, men det är en himla skillnad mot den morfindrogade ynkliga lilla gube som blinkade mot mig när jag var på IVA för en vecka sen....

Så sista veckan av semestern kan jag äntligen slappna av igen och njuta av de sista lediga dagarna..