För att fördriva tiden har jag idag organiserat upp mitt förråd av öl och vin... 

Sett till att få upp mina kokböcker i en hylla och faktiskt tömt vad jag tror är den sista av flyttkartongerna sedan jag flyttade in för dryga två och ett halvt år sedan..

Nu är det "bara" att få upp sovrumtstv:n på väggen och att hänga upp hallspegeln kvar för att jag ska kunna fixa det där lilla lull-lull jag vill ha som heminredning.. Jag vill inte ha för mycket men jag vet iaf vad jag är ute efter.. har bliden klar i huvudet...

Måste laga lite mat idag också.. se till att jag har några matlådor till veckans luncher.. Jag lär inte vara så sugen på att laga mat under veckan.. Dessutom vill jag se till att försöka spara en slant eller två så jag kan köpa nya madrasser till sängen... den jag har börjar sjunga på sista versen... 

Egentligen borde det här inlägget döpas till "från halvofficiell till snart där" eller nåt...

Förutom att han jag dejtar talat om för sin mor att jag finns så har han dessutom refererat till sig själv som pojkvän... Det är lite spännande.. Jag hade en liten kortare konferens med två vänner och vi är helt överens om att när ett ord väl är sagt så går det inte att ta tillbaka och att om HAN kallat sig själv för pojkvän så vågar jag också tänka på och kalla honom det...

Världen borde vara rosenröd och bestå av moln av rosa sockervadd... Men det är mest längtan och väntan.. Han har ju varit i Nordnorge och fiskat som jag sagt i tidigare inlägg... så när han kom hem struntade vi i att det är arbetsvecka.. Vi behövde träffas..

Jag åkte med upp till honom i onsdags.. Det blev jättesent innan vi fick middag, men det var det värt... Vi kom i säng i hyfsad tid ändå efter att ha varit ut med hundarna och tittat på norrskenet... Men sova, det dröjde länge.. klockan var över halv två innan vi släckte lampan och somnade...

Tyvärr så har det ju varit ett par rätt stressiga och jobbiga veckor för "min gube" med resa, dåligt med sömn och dessutom en heldag på lasarettet i Lycksele... Så den här helgen behövde han lugn och ro.. vila och ensamhet.. Jag har full förståelse för den saken men jag blev väl inte glad av det..

Däremot känns det skönt att han är ärlig om det.. att han inte går med på att ses även om han inte orkar.. 

Så nu blir det till att vänta tills på måndag innan jag får se honom igen...

Efter det vet jag inte när jag kan träffa honom igen.. Han ska opereras på onsdag för ett bråck i ljumsken.. minst tre veckors sjukskrivning väntar och förmodligen dröjer det innan han är i form för att orka med sällskap...

Nåja, vi har ju tiden för oss... Men oj så jag saknar honom redan... och det lär bara bli värre...

Jag är förmodligen fånig..

Vaddå förmodligen?.. Jag ÄR fånig..

Men den där mannen jag dejtar är i norra delarna av Norge och fiskar torsk och jag håller på att längta mig blå efter honom...

Visst hör han av sig, han meddelade att de var framme igår och han har hört av sig idag också.. med fattiga korta samtal på messenger är så fjuttigt när jag vill ha honom i närheten.. så där att jag kan se honom med mina egna ögon och ta på honom... Men det får väl vänta.. Vi är ändå vuxna människor...

Lite framsteg har ändå skett... Han har sagt att han tycker om mig... Det låter kanske fjuttigt i någons öron.. men det är stort för någon som vill skynda långsamt... Det är stort för någon som är väldigt rädd om sina känslor..

Dessutom så har jag tydligen stigit i graderna och blivit nån sorts halvofficiell.. Hans mamma vet om att jag finns och att vi ses en del... DET är enormt stort...

Hans vänner däremot vet inget... men å andra sidan bor han i en liten by och som han själv sa.. om jag berättar för X och Y så vet hela västerbotten det på en kvart.... Det är nog med frågor och spekulationer i en liten by...

Det är nåt jag verkligen förstår och accepterar rakt av... 

Tack vare min sladdertacka till mellanson så vet min mor dessutom om det.. så när jag nu ska ner och hälsa på henne över helgen är det väl bäst att släcka hennes nyfikenhet... iaf lite lagom..

Oooo, som en extra bonus så har jag en hel bil nu... den gick igenom besiktningen i måndags morse...

En fantastisk måndag när jag besiktigade bilen, handlade till mötet på jobbet på tisdagen, städade lite och sen fick besök från raraste mannen... han kom vid halv två och runt fem hasade vi oss i ordning och tog oss ner på stan och åt middag på Lottas.. firade hans födelsedag så där några dagar i efterskott...

Men en endaste måndag är inte mycket att leva på så nu hoppas jag verkligen att nästa helg är en helg vi kan tillbringa i lugn och ro tillsammans hos honom... jag vill få somna i hans närhet...

Oki, jag hatar gummistövlar och inser att mina 7 år gamla gympadojor har gjort sitt... Men de har överlavt hela vintern och bara för att det helt plötsligt dunsade ner en hög blötsnö följt av vad som hittills har varit ett drygt dygn av plusgrader så vill jag inte behöva köpa nya skor... men tydligen behövs det i den här stan.

Under hela vinterna har jag morrat över att killarna som kör traktor här inte verkar veta hur man lägger skopan i flytläge i rätt vinkel för oftast glider man bara ovanpå snön och lämnar ett par, tre, fem cm extra snö kvar på backen varje gång man skottar.. det har nu inneburit att det är vatten, slask, blötsnö och sörja om vartannat... 

Så idag när jag skulle hämta en hylla jag köpt via FB så fick jag mer eller mindre vada fram.. på ett ställe var det över 2dm vatten och sörja över hela vägen och jag fick klättra i snödrivan istället...

Jag har inte frusit så och varit så blöt och kall om fötterna på hela vintern... Men nu var det tydligen dags, bara att hoppas att skorna som står upp och ned på elementet hinner torka innan jag ska på jobbet imorgon..

Så ska du ta dig fram i bostadsområdena runt Umeå just nu rekomenderas vattentäta stövlar, bra balans om man envisas med att cykla, ragnrock om man går i närheten av trafikerade vägar så man inte blir nedstänkt.... eller så går man i ide en stund tills det värsta är över...

Idag är jag bottenfrusen, trots lager-på-lager och varma kängor hinner man bli mer eller mindre bottenfrusen av att stå ute i några timmar och laga bil...

Två timmar för att få lös det gamla avgassystemet och i runda slängar 20-30 minuter för att få dit det nya.. Det behövdes kofot, vinkelslip, borrmaskin och rörtång för att få bort det gamla rostiga, nästan avrostade rören.. Tack och lov för sonen och hans sambos morfar, annars hade det här blivit en dyr och ledsam historia..

Nu är det gjort och till helgen är det dags att byta fjädrar fram på bilen och ta åbäket igenom en besiktning så den blir lagligen körbar igen..

Jag har ju faktiskt behov av bilen nu när det finns en karl att besöka med jämna och ojämna mellanrum..

Ledig måndag, har en del måsten men väljer en långsam start och att fortsätta må bra över hur en ganska trasig vecka slutade..

Mannen jag dejtar körde ner sin kompis till flyget igår och passade på att komma förbi på en mugg te och lite mys och umgänge... Jag kan bara konstatera att jag är riktigt illa däran.. Jag har saknat honom på en nivå som är rätt snarlik fjortisnivå...

Så idag glider jag på känslan av närhet, leende ögon och pussar som aldrig vill ta slut.. 

Dags att bära det med sig och kliva in i verkligheten, ordna så att nån kan laga min bil så den äntligen blir laglig att köra och jag kan ta mig vart jag vill när jag vill...

Förutom att den här veckan har varit veckan där jag börjar 6:30 eller 7:00 hela veckan på jobbet och att det har knasat med en givare på larmet på jobbet som inneburit att jag knappt fått sova en enda nätt utan att larmcentralen ringt mig och jag fått åka ner på jobbet vilket inneburit att jag mer eller mindre fungerat som en zombie      så har det varit en känslomässig berg-och-dal-bana...

Den där karln jag dejtar har som den goda lärare han är haft sportlov och varit och hälsat på vänner.. vi har med andra ord inte hörts så mycket den här veckan... det har tärt på mig mer än jag trodde det skulle göra..

Att inte höra något på över ett dygn lämnade mig i en skakande, hög av tårar.. Med en hjärna som hittade på alla möjliga och omöjliga scenarios om varför han inte hörde av sig...       

Till slut visade det sig att anledningen var att han inte ville väcka mig om jag äntligen lyckats få sova... Han var bortrest från tisdag till på torsdag och igår hämtade han en kompis på flyget som skulle hälsa på honom i helgen... så även nu har det varit lite snålt med kommunikationerna.. Men det gör inget..

Vi pratade några minuter ikväll.. tillräckligt för att komma överens om att han kommer förbi på en kopp te när han lämnat sin kompis på flyget imorgon.. Jag har verkligen saknat honom.. även om det "bara" är sedan förra helgen så har bristen på pling i min messenger varit väldigt påtaglig...

Det här har dessutom fått mig att inse att jag är mer illa däran än jag trodde.. Jag är alldeles, fullkomligt och totalt betuttad i denna karl.. JAg vet ju inte riktigt var jag har honom.. och som jag skrev tidigare så tånker jag inte pressa honom det minsta, det får gå i hans takt.. Men på lördag fyller han år och då funderar jag på att riskera lite iaf genom att lite lagom diskret försöka framföra hur jag känner mig..

JAg vet inte om det är en bra ide.. Men om jag bara vågar, om det känns rätt så kommer jag att tala om att han betyder mycket i mitt liv..

Nu var det som vanligt ett tag sedan jag skrev... funderar fortfarande på hur jag ska kunna bli bättre på att komma ihåg att jag har den här ventilen när jag behöver lufta något, när jag behöver få ner nåt i skrift för att få lite ordning i skallen när det är mycket som snurrar..

Nåja, det där med killar/karlar... eller för att vara exakt en karl... 

JAg har snubblat.. skrapat nosen och totalt och fullkomligt blivit betuttad av en man jag stötte på på en mycket oseriös dejtingsida där de flesta mest bara är ute efter att skaffa sig tillfällig tillfredställelse..

Från den första dagen vi började prata där har det kännts enormt bra. Nu kommer jag säkert att låta som om jag har låga krav, men efter en viss tid i nätdejtingens värld så uppskattar man det lilla här i världen... Någon som kan stava, skriva fullständiga meningar, har förmågan att komma med ett intressant första mejl som gör att man vill svara för att ta reda på vem det är som är så rolig och trevlig...

Det har inte gått en dag sedan vi började prata som vi inte hört av varandra. Från första mejl till första fika var det en knapp vecka... och sen dess är jag fast.. 

Vi har lite samma intressen, jakt, fiske, natur... han har hundar, han hör av sig när han åkt härifrån och hem för att tala om att han kommit hem ordentligt.. utan att jag ber om det.. Han har galen humor.. gillar fantasy, Sci-fi, äventyrsfilm, rolig action och tecknat... Vi har också olika intressen, han gillar inte sport och han flyger RC-plan varje fredag... vi behöver inte sitta ihop vid höften och varje kväll samtalar vi om hur dagen varit...

Han är lite skygg för förhållanden och jag förstår honom, jag är inte ute efter någon ny sambo.. jag trivs med mitt liv och ännu mer med den tid vi har tillsammans.. Men jag har svårt att se mig själv bisatt i en liten by igen.. och svårare ändå att se honom flytta in till en stad... 

Han prata om sommaren, om at plocka svamp till hösten... om mygg.. och samtidigt vet jag att jag är långt ifrån officiell, att ingen av hans vänner vet att jag finns, att han vill att vi tar det lugnt och inte stressar in i något.. Att vi ska ta en dag i taget.. och det gör jag gärna, jag vill inte skrämma bort honom, det är han för bra för.. 

Det enda jag vill är väl att vi på nåt sätt definierar vad vi har.. Att jag någonstan kan gå från karln som jag dejtar till min karl, min pojkvän.. men det är bara att ha tålamod... att sitta lugnt i båten och lita på vad han gör.. Hur han beter sig istället för att förvänta sig ord som i sig är mindre värdefulla än handlingar...