... se tidigare inlägg

Sagt och gjort, jag reggar mig på ett par dejtingsidor för att se hur den världen fungerar.. Det gör den... Fungerar alltså, men väldigt olika på olika ställen..

Jag vägrar ju i sten att betala för den här typen av tjänster då det känns borderline koppleri vilket innebär att vissa sidor som är rätt bra på att göra reklam för sig är heeelt värdelösa. Om man vägrar betala mellan 150-300 kr i månaden så kan man nämligen registrera sig men inte så mycket annat...

Så jag har i slutänden hittat två sidor där jag trivs, en mer seriös och en klart mindre seriös...

Vad har det då resulterat i?..

Dejt 1: Trevlig britt med kul inställning till livet och sina egna demoner... vid andra dejten och snack om sex visar det sig att han vägrar kondom.. Respass...

Dejt 2: Trevlig, kul, underhållande att prata sex med och ingen kemi alls.. Vi går vidare..

Dejt 3: Ser inte alls ut som sin bild, får höra en del saker om vilseledande marknadsföring och om hur han trodde att någon skulle reagera över nått sådant.. Hög smuftfaktor..

Dejt 4: Kanske inte något större intelektuellt utbyte, fashinerande, Lite trög i starten men det blev iaf något som kan liknas vid sex.. Han verkade inställd på att vi skulle ses igen men sedan försvinner han sakta men säkert in i kulisserna.. Eftersom jag inte gjort några känslomässiga investeringar så bryr jag mig inte mer än att fundera på varför han inte kunde vara ärlig på en gång...

Dejt 5: Det här var ett ja men varför inte, inte min typ varken utseendemässigt eller på något annat plan.. En fantastisk första dejt med konversation som flöt hur lätt som helst och tid som bara flög iväg.. Ny dejt planerades och utfördes, den här gången hemma hos honom.. Vi kan nöja oss med att säga att jag tillbringade 2,5 timmar i sängen hos denne man och njöt av varje sekund.. Vi kommer förmodligen att ses igen trots vissa komplikationer och trots att det egentligen inte finns något annat att bygga på än vänskap och trevlig sex... Men det finns sämre saker i världen..

Så långt allt väl... egentligen.. Nu ska vi bara fundera på en kille jag egentligen inte känner något behov av att träffa som envisas med att vilja ses och surar som den värsta femåring när jag inte har tid... och killen som gärna ville träffas och när vi gjorde det och pratade en sväng jobbade han stenhårt på att hålla minst två och en halv meters avstånd till mig hela tiden... kändes väldigt mysko...
 Den jämtlänske herren som kommer till Umeå till veckan och ville ha en dejt och säkert en eller annan annan också som jag inte orkat ta upp här för att jag inte är så intresserad, längre..

Det kom nått annat emellan...

... fortsättning följer..

/Altariel.. betuttad är nog ordet jag söker.

Jahapp.. så var jag här igen...

Sist var jag bitter för att exet inte flyttat ut... det gjorde han strax efteråt och jag har haft en väldigt bra sommar på det hela taget... Jag har solat, varit ledig suttit på uteservering umgåtts med vänner och familjen.. Jag har mått bäldigt bra på det hela taget..

Men som vanligt vill mycket ha mer och jag är inget undantag.. Så nu har jag varit singel i praktiken sedan påsk och bott själv med sonen sedan i slutat av juni.. och inte haft sex på i princip ett år...

Det håller inte, sagt och gjort, om man nu inte är skapt för att ragga på krogen vad gör man då?.. Man går till det man kan, chatta.

... och där kom sonen hem och jag får lägga ned för kvällen...

Sitter här i min självvalda ensamhet och är bitter och trött...

Jag är för första gången på 15 år singel. Tyck för allt i världen inte synd om mig, det är mitt val och bara mitt val. Anledningarna är många och tillsammans bildar de en stor hög av "jag vill verkligen inte leva så här längre".

Så anledningen till bitterheten är att jag kommer inte vidare, exet bor av flera anledningar kvar ännu, han har fått ny lägenhet men om de som har lägenheten inte flyttar i förtid( som de lovat och helst vill) så kommer han att bo kvar tills i augusti vilket kommer att driva mig till vansinne.

Jag vill gå vidare med mitt liv, jag vill städa bort och ställa i ordning som jag vill ha det, jag vill få köpa min egen bil, skaffa en ny säng och börja leva igen. Men det går inte så länge han bor kvar, så länge han inte står för sina egna kostnader, så länge han förväntar sig att jag ska sköta hans tvätt och hans disk...

Jag måste få tillbaka mitt liv snart innan jag blir galen.

/U - less på att kompromissa.

Det var förfärligt länge sedan jag uppdaterade här, och osedvanligt lite har hänt..

Jag valde att lägga ned bloggen här eftersom min sambo inte kunde förstå att det här var mitt ställe att ventilera och resonera kring mitt liv... Att det inte hade med honom att göra och att han förmodligen inte skulle må bättre av att läsa den..

Nu är jag någon sorts tillbaka.. hur änge och ofta vet jag inte.. inte heller i vilket format...

Men en sak vet jag, vissa saker kommer alltid att följa mig i livet...

Sitter och funderar på hur jag är funtad egentligen...

Sambon lyckades ikväll med två enkla meningar göra mig en tumme kort och lika värdelös...

Detta sker samma dag som en kollega, i samband med att jag oroade mig lite för äldste P ( som är ute och lör bil i över 160 mil), kläcker ur sig att han inte trodde att jag hade några mamma-gener för jag var så rak och hård...

Jösses han skulle se mig nu, med tårarna sprutandes ner för kinderna... Arg, ledsen, sårad och besviken. Besviken inte minst på mig själv för att jag på nått sätt har lyckats lära en karl till hur han ska såra mig..

Är det undra på att jag har ett hårt skal, att jag kan vara hjärtlig och trevlig och glad och släppa folk inpå mig hur lätt som helst, men bara till en viss gräns. Släpper jag någon närmare blir jag tydligen förr eller senare överkörd... och den som kör över mig bryr sig inte ens om att stanna och kolla hur det gick. Frågan är om någon av dem ens kollat i backspegeln.. eller om de bara funderar på om det blev någon repa i lacken..

En gång i tiden var det tydligen charming att jag var ett känslodjur, jag kallades den lilla vattenkannan, det pratades om vattenskador med ett leende.. Nu är det endera nått som man kan skylla på för att inte ta vad jag säger på allvar eller nått man kan utnyttja för att göra mer illa...

Jag är bara så rädd att ännu en gång förlora mig själv och att jag den här gången inte ens ska hitta tillbaka... Känner mig ratad, känner mig som skadat gods..

Dålig TV, en bok eller nått gott att dricka kanske kan få mig att inte älta hela kvällen..

/Altariel - Ubåt i undervattensläge..

Efter en händelserik lördag känner jag att det är en bra ide att sätta mig och skriva av mig lite innan jag somnar.

Ledig lördag är inget jag är bortskämd med så den njöt jag av i fulla drag. det enda vettiga jga gjorde var att ta mig ner på jobbet och hämta nycklar så jag kommer inte på måndag när jag ska öppna. Annars köpte jag ett, eller två par nya jeans( ska se om båda får bo kvar eller om ett par ska returneras)

Sambon hade inte ens tagit sig ur morgonrocken när jag kom hem igen vid 16,30-17 tiden.... efter att ha fördökt få kontakt med honom fram till 18 så gav jag upp och jag och sonen bestämde att det var pizza som stod på menyn idag..

Vännen S ringde och funderade om jag inte var intresserad av att tillbringa kvällen och en kasse öl hemma hos henne med nära och kära.

Sambo åt och trodde att han inte orkade mer för kvällen... vännen N med njurproblem ringde i samma veva och behövde skjuts till sjukan, grymt synd om honom.

Eftersom Sambo K inte ville följa med och vara social så tog jag bilen och en kasse öl och dyligt och hämtade N, släppte av honom på akuten och körde ner till S och umgicks med begåvade och trevliga människor som har begrepp om saker och ting.

Det är rätt skönt att få veta att de inte är blinda utan ser saker och ting .... och trota att vissa av dem känt sambon före de lärde känna mig så fördömer de mig inte iaf...

Långa och många diskussioner, en tripp på invito och en tripp till Rex senare så måste jag ju inse att jag har bra och smarta vänner. När vår eviga singel har sett och förstått att saker och ting inte står rätt till i mitt förhållande och bästaste vännen s bara vill ha bekräftat saker hon redan misstänker, då har det gått rätt långt utför va??!!

Eller vaddå... det visste jag ju redan, det finns ju någon där som jag vågar tänka på annat än som vän, trots att jag inte vill vara otrogen, trots att jag vägrar kasta mig in i nått nytt, trots att HAN inte vill ge sig in i något med någon som har ett förhållande... trots att jag inte alls vet om han ser mig som annat än en vän...

Fan också, jag känner mig som fjorton igen, och det vill jag inte. Jag vill inte ge upp det förhållande jag har trots att det bara varit ett förhållande till namnet i över ett år nu... En skilsmässa är sånt som händer... men två misslyckade förhållanden det är ett personligt nederlag. Men han finns ju där, inte en pojke men en MAN... en man som är ansvarsfull och förälder och som själv inte vill rusa in i nått... ...

Undrar var den här natten tog vägen... vill inte grubbla mer, men vill inte att natten tar slut och verkligheten kommer ikapp mig....

För feg för att gå vidare just nu...

/U

Hittade den här på facebook och kände att jag bara var tvungen att dela med mig av den.. så ni därute håll till godo!!!

Till alla barn som överlevde 60- ,
70- talet...

Först så överlevde vi att födas av
mammor som rökte och drack
under graviditeten. De tog
magnecyl och alla möjliga
läkemedel samt åt tonfisk direkt ur
burken men blev aldrig testade för
diabetes.

Efter detta trauma blev vi lagda på
mage för att sova i en spjälsäng
målad i en rosa eller babyblå färg
med hög blyhalt. Vi hade ingen
barnsäkerhet på medicinburkar,
dörrar eller fönster och när vi
cyklade hade vi ingen hjälm!! För
att inte tala om vilken risk vi tog
när vi liftade.

Som spädbarn och barn åkte man
bil (med rökande föräldrar) utan
barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte
eller airbag. Vi drack vatten direkt
ur trädgårdsslangen och INTE ur
glas eller flaska. Vi delade läsk med
flera kompisar och drack direkt ur
flaskan och INGEN dog av detta.

Vi åt muffins, Mammas bullar, vitt
bröd, riktigt smör och för mycket
socker på cornflakes och i filen.
Inte blev vi överviktiga för det!

För att:
VI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE!!!

Vi kunde gå hemifrån på
morgonen leka hela dan och kom
hem när gatlyktorna var tända.
Ingen kunde nå oss på hela dan
OCH VI VAR OKEJ!!

I timmar kunde vi bygga lådbilar av
skräp för att sedan åka ned för
någon backe och då upptäcka att vi
glömt bromsarna. =) Efter att vi åkt
in i träd och buskar ett par gånger
lärde vi oss att lösa problemet.

Vi hade inga Playstation, Nintendo,
X-box, ingen video eller DVD, inga
150 kanaler på TV:n, inget
surroundljud, CD-spelare, inga
MOBILTELEFONER, DATORER inget
Internet eller MSN Vi hade VÄNNER
och dom fann vi UTOMHUS!!

Vi föll från träd och tak, skar oss,
bröt armar och ben, slog ut
tänder!!

Och inte blev någon stämd eller
anmäld för det.

Vi åt maskar och kakor gjorda av
sand eller jord o ch inte fortsatte
maskarna att leva i magen!! Vi fick
luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade
på spel och lekar med hjälp av en
pinne och en tennisboll, och fast
man sa att det kunde hända, så var
det inte så många som fick sina
ögon utpetade av pinnar.

Vi cyklade eller gick till kompisar,
ringde eller knackade på och
ibland steg vi bara in och pratade
med dem. Fotbollslaget hade
uttagningar och alla blev inte
uttagna, dom som inte blev det,
fick lära sig att handskas med
besvikelsen OTROLIGT ELLER
HUR!!??

Tanken på att våra föräldrar skulle
stå på vår sida om vi bröt mot
lagen fanns inte. Dom var faktiskt
lagens högra arm!!

Denna generation har faktiskt
fostrat dom största risktagarna,
problemlösarna och investerarna
någonsin.

Dom senaste 50 åren har varit en
explosion av uppfinningar och nya
ideèr. Vi hade frihet,
misslyckanden, framgång och
ansvar och vi lärde oss att ta allt
detta!!

Om du är en av dem så:
GRATTIS!!

Du kanske vill dela med dig av
detta till andra som har haft turen
att få växa upp som barn den tiden
innan ADVOKATER och
MYNDIGHETER reglerade ditt liv för
´DITT EGET BÄSTA´??

En av pysslingarna på mitt andra hem pyssel.net lottar ut en bok i sin blogg följ länken till Lilla Anna läser